Fredag.
Vädret var kylslaget, med byar av kornsnö. Aprilväder, vilket Matte inte gnäller för. Tjugo härliga millimeter hade kommit i form av regn och marken sög girigt åt sig varenda droppe. Bäcken fick lite bättre fart. Med sommarkänsla i april, måste det bara slå om för att grönskan skall ta fart! Kring den lilla stugan i skogen har björkarna just slagit ut i sin fina spirande grönska, Matte har klippt sina rosor som sig bör, när björkarna har musöron. Påskliljor, hyacinter, pärlhyacinter och doronicum blommar och nu täcktes de av ett tunt snölager. På torsdagen tillbringade hundarna mycket tid sovande i bilen, under turen till Norrtälje och ute regnade det. Ingen hundpromenad blev det då. Golfklubben har inte kunnat öppna den stora banan på grund av torkan, men med regnet kanske det sker snart. Matte ville hinna med ännu en promenad där med Modji och Aili.
Husse hade åkt iväg redan tidigt och hade fullt upp en stor del av dagen. Nu gav sig Matte iväg med hundarna för en promenad på golfbanan, ensam med hundarna. Så som Matte gjorde innan Husse gick i pension. Det är inte samma sak att gå en hundpromenad ensam och i sällskap. Ensam har man fullt fokus på hundarna, i sällskap blir det inte så. Man småpratar och är social i sällskap med någon annan och hundarna får inte allt fokus.
Iklädd vinterjacka, vantar, mössa och greppande gåstavarna gav sig Matte iväg ut på artonhålsbanan. En enda bil stod parkerad vid driving rangen, ingen människa syntes till. Vid klubbstugan stod kockens bil ensam bredvid Mattes bil. Golfklubben låg öde i snöbyarna. Hundarna släpptes lösa, efter att ha uttryckt sin glädje från det att Matte svängde in till golfklubben. Detta älskar de! Så även Matte. De tog omedelbart för sig av ytorna och satte igång en jaktlek i ren livsglädje! Full fart var det på både Modji och Aili och deras glädje bubblade ur ögon och öron! Dock inte ur munnen - de skällde inte. Lek under tystnad. Man måste inte skälla non stop bara för att man är en Lapsk Vallhund som är glad och upphetsad.
Matte stavade iväg i god fart uppför den långa slänten från klubbstugan, mot platån längst bort. Komna hit blev trion upphunnen av en banarbetare som kom i bil i god fart längs grusvägen, ett stycke bort över banan. Här fick Matte nytta av att ha tränat avståndslydnad med hundarna, som är lössläppta under ansvar. Inget okontrollerat springande hur som helst tillåts, då just liknande situatoner kan uppstå, samt möten med andra människor/hundägare. Alla tillfällen när hundarna stannar upp och tar kontakt med Matte belönas med rösten. Lapska Vallhundar är vallhundar förvisso, men av en uttalat självständig modell. Att valla/fösa renar är inte som att valla hägnade får. En Lapsk är inte en BC i annan skepnad. En del efterfrågar en mycket följsam hund, det är ju en vallhund, men vill ha den Lapskas utseende som lockar. De är farligt söta! Kan locka till felköp.
Gående ensam med hundarna på den öde golfbanan ägnade sig Matte åter åt samspelet med sina två hundar. De fick röra sig ut från Matte på högst femtio till hundra meters avstånd, beroende på närheten till skogskanten/naturreservatet eller den fria sikten. Matte vill ständigt ha dem inom synhåll! Så snart de är på väg ur synhåll stoppas de och dirigeras om. Rådjuren går här och vildsvinen tar sig in ibland, harar finns. Andra hundägare med lösa hundar går här. Genom att Matte kommunicerar med hundarna hela tiden på olika sätt, har de vanan sedan de är unga att samarbeta. Vilket är till nytta både på stora frisök och här på golfbanepromenaderna. Matte kallar inte in dem om det inte är befogat, men styr upp och styr om. Dirigerar med röst, handtecken och visselpipa. Dagens promenad skedde med hundarna omväxlande mycket nära inpå Matte, som när dammen med gåsparet passerades. Här gick Matte sakta, ett ord som hundarna förstår och de gjorde Matte sällskap på högst två meters avstånd runt hela dammen. Gässen gick i strandkanten och bortöver gräsytan. Modji var oerhört intresserad, som den goda ank- och hönsvallare hon visade sig vara i sin ungdom, när grannens fåglar skulle hållas reda på och samlas in. Både Modji och Aili hörsammade Mattes kommentar om att "inte röra" och höll sig kvar nära Matte.
Klicka för större bilder.
Vid andra tillfällen fick de befinna sig långt före en sträcka, men ombads att "vänta" till dess Matte kom ikapp, innan de fick fortsätta. Komna nära sjön blev det mer styrning av hunarna, då vassen kan dölja fågelbon. Både Modji och Aili skötte sig med den äran under hela den timslånga promenaden och Matte njöt av samspelet med dem båda. En promenad i harmoni och en promenad tillsammans. En promenad i varierande tempo och avstånd inom flocken. Långt ifrån vad Husse och Matte numera kan se längs vägen. En hund helt ensam mitt i vägen och långt efter en människa med nervänd blick och uppvänd skärm och fokus någon helt annan stans än på sin hund. Som närmar sig en skymd kurva. Helt solo. Man missar så mycket i samspelet med sin hund, utöver att man riskerar hunden liv.
Promenaden avslutades som den började i en snöby. Restaurangen var öppen och kocken bjöd på fika och mazarin! Tillsammans med hundarna slog sig Matte ner under taket på verandan och kände sig så himla nöjd! Tacksam. Över höften som funkar fint, över att alls kunna gå! Över att kunna gå i en timme i rask takt tillsammans med sina två hörsamma, följsamma och självständiga, helt underbara Lapska Vallhundar! Vilket krävt träning av både höft och hundar, men målbilden var kristallklar. Just detta.
