Tisdag.
Gråruggigt, fuktigt och ishalka. Plusgrader och åter börjar det tunna snölagret på gräsmattan förvandlas til skridskois. Matte valde att hålla sig i stugan hela förmiddagen i hopp om att så mycket is som möjligt skulle smälta bort.
För att låta hundarna ha något att göra ägnade sig Matte åt lite kongletande. Först måste dock Dima lära sig mer noga vad ett kvarkommando betyder. Så då gjorde Matte sitt bästa för att lära honom det. Till sin hjälp tog Matte klickern. När Dima kom till sin nya flock för två månader sedan, ogillade han skarpt två föremål som Matte använder vid hundträning! När Matte använde klickern flydde Dima. När Matte använde visselpipan flydde Dima. Alltså måste annan träning än sökträning börja med att Dima fick lära sig att uppskatta både en klicker och en visselpipa och att förknippa ljuden med något positivt. Matte hade fått veta att Dima inte var särskilt lättbelönad med godis. Han var inte intresserad. Matte fokuserade på den träningen när Dima flyttade in, för att sedan kunna gå vidare med allmän uppfostran och regelsättande i Dimas nya revir. Livet blir så mycket enklare när man vet vilka regler som gäller!
Matte var lite orolig att Dima skulle vara extremt 'skotträdd'. Det är han inte alls! Han är inte rädd! Han reagerar på ljud helt allmänt. Rätt sunt egentligen, utifrån ett överlevnadsperspektiv! Tycker både Matte och Husse, som inte förstår varför man skall testa en hund genom att sätta den ensam och öppet på en plan och sedan släppa ner en bil från hög höjd nära hunden. Många imponeras av den stabila och coola hunden. Inte Husse och Matte. Det intelligentaste vore väl att hoppa undan, för att inte riskera att bli träffad av omkringflygande delar. Det är efteråt man kan bedöma hundens reaktioner. Går den fram och kollar vad som hände eller flyr den och vägrar komma tillbaka? Det är inte reaktionen man bör fästa så stor vikt vid - utan avreaktionen! Tiden det tar för hunden att avreagera och kolla vad som hände eller jobba vidare. Det är väl inte döva hundar vi vill uppnå, i sökandet efter och formandet av en bra arbetshund. Dima är en oerhört nyfiken kille, som avreagerar mycket snabbt när han hört ett okänt och oväntat ljud.
Alltså gick det snabbt att vänja Dima vid både visselpipan och klickern. Båda föremålen är nu positivt laddade för Dima och inkallning med visselpipa är effektivare än att ropa på honom. Tack vare hans ljudkänslighet! Klickern har snabbt lärt honom vad Matte vill av honom, när han hittat en pytteliten kongbit. Nu visste Dima vad som gällde när Matte satte honom i hallen och bad honom stanna kvar. Matte gick och gömde en flisa röd kong på 1x0,5 cm. i en liten platt plåtask med tre små hål. Dima har en fantastisk nos och älskar att leka med Matte. Han satt kvar till dess Matte hämtade honom och skickade honom på uppletande i duschrummet. Han hittade snabbt den dolda lilla asken med gummiflisan och när han nu inte kunde ta den i munnen eller lyfta upp asken valde han att frysmarkera och Matte klickade. Han fick sedan tre nya uppletanden i olika rum och skötte sig lika fint varje gång. Satt kvar och väntade, letade rätt på asken med kongbiten och frysmarkerade. Det var sedan Ailis tur att göra samma sak och då fick Dima vänta i uterummet. Ombytta roller.
På eftermiddagen tog Matte en kort promenad med hundarna på mycket isiga vägar. Även med spikar under sulorna kändes det bitvis riskfyllt att gå på vägen. Såphalt och glansis. Därefter fick hundarna vistas med Matte på tomten och när någon enstaka person passerade utanför staketet tränade Matte kollektvi inkallning utan visselpipa. Det fungerade riktigt bra och skvallerträningen börjar bli ett begrepp för Dima. Han skall inte ensam vakta revirgränsen! Han skall uppsöka Matte och informera/rapportera tillsammans med Aili. Det är Matte som i slutändan avgör vad som skall göras.
När Husse kom hem hade han en beställd vattenskål till bilen med sig. Förpackningsmaterialet bestod av remsor med luftfyllda 'kuddar', vilka nyfikne Dima blev nyfiken på! Han bet i en av dem och då smällde det. Kul! Tyckte Dima och fortsatte bita hål på luftkuddarna. Varpå en nyfiken Matte trampade hårt på en av kuddarna och jisses vad det smällde! Dima flög ut ur köket! Vände och kom tillbaka för att se vad som hände. Han blev stående kvar på tröskeln till köket och då smällde Matte nästa kudde. Dima stod kvar och gick sedan fram och kollade vad som låtit så högt. För att själv bita hål på resten av luftkuddarna.
Dima är en hund som passar väldigt fint in i flocken och han passar inte minst Matte! Som gillar den här typen av hundar väldigt mycket. Man måste hitta rätt knappar att trycka på för resultat. Aili och Dima gillar varandra och det är en fröjd att se Aili så lycklig när hon leker med Dima. Så som hon har brukat leka med sin mamma Modji, innan sjukdomen ändrade på det. Glädjespridaren Dima!