Torsdag.
Modji fick en värktablett, massage och benen stretchades, innan hon släpptes ut på tomten för morgonrastning med Husse som övervakare. Modji strosade runt på gräsmattan och en avundsjuk Aili satt och tittade ut genom altandörren. Rollerna skiftades och Modji fick komma in till Matte och Aili fick gå med till brevlådan för att hämta morgontidningen. Därefter serverades frukost och Modji åt sin mat med god aptit. Den dåliga aptiten nyligen, hängde helt ihop med morfinmedicineringen som fick henne illamående. Matte fick morfin efter sin första höftoperation och spydde direkt. Kunde inte äta något alls då allt kom upp direkt. Modji spydde inte som tur var, men mådde helt klart illa. Nu får hon bara en vanlig värktablett, ofta använd vid artros.
På förmiddagen for flocken ner på byn för att hämta en beställd tårta och på hemvägen gjordes ett stopp vid golfbanan. Två glada Lapska Vallhundar hade gissningstävlan! Skulle de få gå på okopplad promenad eller var det ett restaurangbesök som väntade? Restaurangen var stängd så det var en kortare promenad som väntade. Modji måste få röra på sig men inte för mycket och att skrota omkring lös utan koppelstyrning förefaller lämpligare än kopplade promenader. Att gå på den egna gräsmattan kan ingalunda mäta sig med att få gå där andra dofter kittlar nosen och där andra hundar lämnat mängder med intressanta doftfläckar efter sig. Mental stimulans!
Matte gick neråt den lilla sjön Hundsjön intill klubbhus och parkering, längs bäcken som mynnar där. Modji blev stående och vittrade och hittade omedelbart en utslagsplats med kortkort gräs strösslat med harpluttar. Aili sprang runt lite men höll sig i Modjis närhet. En långsam promenad med många stopp i en kort slinga neråt sjön och tillbaka blev det. På tillbakavägen uppför bäckfåran fick Aili en stark vittring från branten där bäcken skurit ner som i en liten ravin. Aili drog iväg uppåt, där flockan nyss varit på väg neråt. Modji fick vittringen även hon och fick för sig att gena närmare bäcken för att komma ikapp Aili. Det var en väldigt dum idé.
Modji satsade och såg faktiskt ut att komma ändå upp för den mycket branta slänten, men där var det löst stenskravel som började rasa och Modji hasade baklänges ner igen mot bäckfåran. Hon lyckades hålla sig kvar med framtassarna och klorna djupt nerborrade i marken, till dess Matte nådde fram och kunde vända runt Modji. Som aldrig hamnade i vattnet och för egen maskin kunde vända sig och välja en betydligt säkrare väg. Den som Aili valt och där marken var fastare och lutningen aningen mindre. Det som lockade hundarna upp längs branten var ett hål in bland stenarna där det var som brantast. Där sägs en iller hålla till. Många sjöfåglar häckar i närheten av den lilla sjön.
Resten av dagen tillbringades sedan hemma, med vila för Modji och Aili medan Matte och Husse städade stugan inför helgen. Modji fick massage och stretchades innan hon rastades på tomten och läget på torsdagkvällen var fortfarande att knölen vid skulderbladen verkar variera lite mellan hårdare och mjukare konstigt nog. Men den har minskat en del. Modi är stel över höfterna och vänster bak får svårt att komma igång när Modji legat. Framför allt om hon legat ihoprullad. Hon får massage och benen stretchas innan hon släpps ut på tomten. Hundarna har aldrig tidigare lämnats ensamma ute och inte heller nu lämnas de utan sällskap utomhus. Det finns alltid något för Husse och Matte att pyssla med på tomten, medan hundarna får roa sig med vad de vill. Modji går gärna runt och kollar dofter högt och lågt och med en bra vind finns det mycket information för en nyfiken gammal dam! Syn och hörsel fungerar bra som komplement till nosen! Aili valde sin pilkorg i uterummet som utkiksplats, med mycket information genom den öppna dörren, för den som var uppmärksam.
Fredag morgon.
Matte är nästan alltid stel i både ryggen och ett knä när hon kliver ur sängen. Ingen erbjuder massage! Matte reser sig stelt från datorn och försöker få kotorna att hamna rätt i svanken. Modji kliver stelt ur sin biabädd. Rör sig stelt helt allmänt. Är hungrig och matskålen lockar! Vänster ben hakar upp sig. Matte masserar hela ryggen och strechar och böjer alla Modjis ben. Varpå Modji rör sig nästan som förr när hon går ut i uterummet för morgonspaning tillsammans med Aili.
En sjuttiotreårig hundägare och en trettonårig hund. Båda har använts sina kroppar i bråtiga miljöer med räddningssök i många år.
Frågan är vad som är normalt åldrande av en flitigt använd kropp, åldersartros och var gränsen går för att något annat tillkommit. Något behandlingsbart eller inte. Var gränsen går för att livet inte är njutbart längre. Matte vet ju vad hon är beredd att stå ut med för egen del, för att ändå kunna njuta av det goda livet ger. Matte vet inte vad Modji tycker. Men tänker att så väldigt annorlunda tänker nog inte Modji. Lite skit får man ta om skall vara aktiv och ha kul på äldre dagar. Det hör till ett äldre liv att ha lite ont här och där. Förhoppningsvis talar Modji om tydligt när hon inte tycker att livet består av fler "bra" än " dåligt" längre. Som åldrande hundägare med artros och stelhet efter vila tänker man kanske annorlunda än som ung och smärtfri hundägare.
Sven-Bertil Taube yttrade för flera år sedan i en intervju: "Skall man bli gammal får man inte vara en lipsill!" De flesta i Mattes ålder säger att de alltid har ont någonstans och det hör till åldrandet. Ändå vill man vara med ett tag till! Tänker Modji likadant?