Den 10 juli var Násti lite dålig i magen med lös avföring. Två dagar innan hade färgen varit väldigt gul. Den 11 juli spydde Násti upp frukosten efter en stund, men föreföll i övrigt pigg.
Därefter försämrades hon gradvis lite till och från. Hon började sova oroligt och vaknade vid två- tretiden och kunde inte komma till ro sedan. Hon hostade och harklade och hade mycket slem trots slemlösande medicin. Násti skakade på huvudet till och från.Hon åt som vanligt och var som vanligt men började vartefter bli ostadig när hon sovit djupt. Efter en stund kom hon igång och var stadig på benen igen. Vi böröjade tänka "förgiftning". En veterinärtid kunde ordnas fram på några timmar den 17 juli när Nástis tillstånd försämrats och aptiten började påverkas. Kräkningarna hade fortsatt till och från och nätterna var konstant oroliga med endast några timmars sömn. Násti hade visat en snabbt ökande törst med nästan maniskt drickande. Hon sökte vatten överallt även nere i den uttorkade bäcken. Diabetes? Lätt förvirrad kunde hon även tyckas vara då och då.
En gripande ögonblicksbild var det när Násti stod i köket och drack vatten och Aili kom fram. Inte för att dricka. Aili ställde sig tätt intill sin lite ostadiga mormor och stöttade henne med sin kropp! Älskade empatiska och lyhörda, inkännande Aili! Násti drack och vinglade inte.
Blodprover och urinprov togs och Násti röntgades igenom. En förvånad veterinär kunde konstatera att Násti borde må bra med de fina värdena! Dock var urinen kraftigt utspädd. På röntgen synes ingenting vare sig i buken eller i lungorna. Hjärta och lungor lät fint. Så vad var då felet med Násti? En lätt yttre öroninflammation kunde konstateras. Den enda tänkbara diagnosen var vestibularissyndrom som gav vinglighet och lätt illamående. Troligtvis var det inte en stroke hon hade i december, då det tydligen är ovanligt hos hundar. Vestibularissyndrom ("vingelsjuka") med påverkan på balansen var troligare.
Vetinären skrev ut cortison för behandling av inflammationen i ytterörat, samt rekommenderade att avvakta några dagar för att se om Násti skulle pigga på sig. Ett nytt urinprov lämnades in efter vattenransoneringi ett dygn, men även det visade en densitet likvärdig rent vatten? Veterinären förstod inte varför. Násti fick en halv åksjuketablett ett par gånger med positiv inverkan. Hon fick behålla sin mat.
Onsdagen den 19 juli föreföll cortisonet ha fungerat och huvudskakningarna hade avtagit. Dosen av slemlösande hostmedicin hade dubblats och Násti hade inte kräkts på något dygn. Aptiten var god. En träningskväll som vanligt fick det bli och Násti fick som vanligt på senare tid ett midre sök i lina. Hon fyndade sin figurant och lät sig väl smaka av skinkpastejen från tuben! När de andra hundarna sökte och skallmarkerade hade Násti svårt att hålla tyst och gick lite i barndom .... som innan hon lärt sig hur man uppför sig.
Det var en trevlig träningskväll och Násti var glad! Ett hopp tändes! Alla hundarna satt i köket och fick kvällsgodis, vilket de åt med lika god aptit alla tre!
Men hoppet släcktes samtidigt som lampan släcktes i sovrummet. Oron var tillbaka tidigare än föregående nätter. En sömnlös natt avlöstes av en morgon med en orolig och mycket trött Násti. Så här fick det inte fortsätta. Inte en natt till med oro för Násti. En oro som inte gick att lindra när orsaken inte gick att finna.
Samma veterinär som Násti träffat några dagar tidigare kom hem på torsdagkvällen och satt och småpratade ända till dess Násti kommit till ro och somnat av sig själv i uterummet, med tre småpratande människor på golvet omkring sig. Som vid vilket "hundsnackarbesök" som helst. Hon fick sedan en lugnande spruta i nacken, vaknade helt kort til,l pigg och glad och åt skinkpastej från tuben som veterinären serverade henne! "En funnen figge" kanske Násti tänkte? Glad var hon i alla fall. Så somnade hon om och sov djupt när hon flyttades till sin korg som är favoritplatsen i uterummet. Där sattes en kanyl och Násti gick över regnsbågsbron utan att att märka något av något stickande. Hon hade lugna röster i öronen och smekande händer över kroppen.
Här fick Násti ligga resten av kvällen och Modji och Aili fick ta farväl och vänja sig vid den nya situationen i lugn och ro. Till natten flyttades Násti över i sin biabädd, fick några rosor som sällskap i bädden och lämnades i uterummet med alla fönster öppna. Vilket gav Modji och Aili möjligheten att morgonen efter ta till sig vad som hänt och få det befäst.
Hela familjen for på fredagen med Násti på den sista resan till Uppsala för kremering på SVA, där den empatiske Benny åter fick ta emot en älskad familjemedlem. Första gången var för väldigt många år sedan. På lastkajen togs ett sista farväl av Násti, överströdd av rosor från trädgården, liggande i sin egen bädd. Så skulle hon även separatkremeras. En vacker minnesbild, men så fruktansvärt svårt det var att lämna henne!
Livet går dock vidare.
Senare på fredagen begav sig familjen iväg hemifrån och hämtades med båt för en träningshelg ute i skärgården. En repris från i fjol sommar med träningsgruppen. Ett miniläger. Modji och Aili möttes direkt vid ankomst av en uppgift med ett båtsök från en liten båt runt en ö. Där fyndades en figurant i en större båt förtöjd vid en boj. Full fart var det igen med två- och fyrbenta vänner!
Under lördagen avlöste övningarna varandra och hundarna fick söka från ett flak bakom en fyrhjuling på en synnerligen skumpig och backig skogsstig, där de fyndade en figurant endera högt i ett träd eller gömd under granris i ett djupt dike. De fick söka från båt efter både barn och en vuxen person gömda på olika ställen. Antingen fick de markera från båten eller släppas i land på frisök. Under söndagen fick hundarna också en del varierande uppgifter med sök efter människa och sök efter plastburk med korv ute i vattnet vid stranden.
På söndagkvällen återvände familjen hem och både Modji och Aili sökte direkt upp den fäll Násti legat på när hon somnade in för gott. Den låg avsiktligt framme och var otvättad för att fungera som informatör och bärare av både budskap och minnen. Efter det har de inte letat efter Násti. Dock hade Modji svårt att inse till en början att det var hennes egen biabädd - men på Nástis plats. En liten ommöblering gjordes när bäddarnas antal inte längre var detsamma.
Det är så oändligt tomt utan Násti. En djup tacksamhet känner vi för de dryga fjorton år hon gav oss.
Men också en förvivlan över att inte kunna få ett svar på vad som orsakade hennes oro och dåliga hälsa de sista tio dagarna. Att obducera en fjorton år gammal hund har intne känts aktuellt.
En del frågor får man aldrig svar på och det får man leva med.