På fredagen anlände så Nástis båda söner Mánnu och hans lillebror Pirak. De hade då åkt buss till stationen i Luleå, tagit tåget torsdag kväll i fullsatt djurkupé, därefter tunnelbana och buss ut i skogen några mil norr om Stockholm på fredagförmiddagen. Där mötte Matte upp med bilen, för transport den sista milen till det lilla huset i skogen. Det var Piraks allra första resa med allmänna kommunikationer över huvud taget och han uppskattade vimlet av människor i tunnebanan! Lillkillen är nu 16 veckor. Han sov gott på tåget och lyckades hålla sig, till dess möjlighet gavs för toalettbesök vid ett kortare stopp. Tåget var försenat en timme och tiden måste köras in. Han visade tydligt att han behövde gå ut och erbjöds en tidning inne på toaletten, men han ville UT! Mánnu skötte sig utmärkt även han på sin första tågresa. Tunnelbaneturen var inget som bekymrade honom heller. Även om han inte var lika angelägen att hälsa på alla människor som sin lillebror. Pirak har vid ett flertal tillfällen tagits för en Huskyvalp. Till och med av en uppfödare av Husky som kommenterade att Pirak hade ett otroligt fint huvud....
Hemkommen till sin mamma och mormor kunde konstateras att Pirak är en lill-Násti så till den milda grad, att båda mattarna stundtals blev lätt förvirrade! Piraks päls har nu mörknat väsentligt och han är helt brun på kroppen i en nyans som är mycket lik Nástis utväxande päls. Han har en ljus underull och en kraftig päls. Svansen är redan riktigt buskig och fin. Han har visat prov på självständighet och problemlösningsförmåga, när han hemma hos sig lyckades putta en 10 kg tung fodertunna i position, för att nå matskålarna på diskbänken. Han hoppade upp på tunnan och åt upp all mat ur sin egen matskål. Han rörde inte de andra hundarnas matskålar! Sådant gillar Husse och Matte! Lite kreativitet och eget tänkande. De två utflyttade sönerna välkomnades av sin mamma, mormor och halvsyrra. Vilda lekar tog vid på gräsmattan och snart fjortonåriga mormor Gázzi bjöd upp till lek och roade sig hjärtligt!
På lördagmorgonen lämnades familjens egna hundar hemma och Mánnu med lillebror Pirak fick husera ensamma i bilen. Mánnu skulle starta som tredje hund och Vallentuna BK ligger endast två mil bort, så någon avfärd i ottan var inte nödvändig. Morgonen var minst sagt sval men solen sken från en klarblå himmel och en temperatur runt femton grader var utlovad. Det bådade gott! Framkomna till klubben gavs beskedet att provet var en timme försenat, då en B-figurant missat att han/hon skulle närvara.... Ny figurant måste ringas in i hast. En icke avundsvärd situation för arrangören! Vartefter under dagen anslöt ett flertal figgar och ett underskott vändes i ett överskott. Men det var snubblande nära att provet hade ställts in och för en deltagare från Luleå hade det ju inte varit så himla kul. Matte är djupt tacksam över att Ing-Britt lyckades lösa situationen på ett så bra sätt!
Matte försågs med en lånad videokamera och tränade lite innan det var Mánnus tur. Filmsnuttarna tagna i full sol på verandan till klubbstugan såg helt OK ut.
Mánnu gick runt gruppen och hälsade på testledaren, som visade sig ha haft en Lapsk, vars mamma är halvsyster till Gázzi. Världen är liten ibland! Hans hund lever nu med hans föräldrar i Haparanda. Mánnu följde villigt med testledaren. Mánnu kampade även bra med testledaren. Gruppen gick upp i ett skogsparti och där kördes bytet iväg längs en stig, innan Mánnu hunnit fokusera åt något håll. Han hade knappt anlänt till provplatsen. Han missade helt att något hände framför honom. Matte såg till en början inte heller bytet, som for iväg rakt fram i en jäkla fart och försvann. Banan presenterades för Mánnu och nästa gång var han mer närvarande och observant. Bytet drogs nu iväg aningen långsammare, men fortfarande i en jämn och ganska hög fart. Lite olika mot vad Matte sett tidigare, då bytet farit iväg ryckigt och hoppande. I vilket fall så for Mánnu efter och hittade bytet.
Passiviteten som egentligen heter "aktivitet" tillbringade Mánnu genom att stående nosa runt sin mattes fötter, titta lite hit och dit, nosa lite mer. Avslappnat och tyst. Figgen som sedan rörde sig i skogsbrynet, reste sig och sjönk ihop, betraktade Mánnu lugnt men intresserat. När han släpptes lös satt han väluppfostrat kvar hos sin matte, men var mycket fokuserad på figgen i regncapen som försvann bakom en buske. När hon började locka på honom stack han iväg och lekte med henne. Dessvärre var det så många trädstammar i vägen att endast domaren hade en position där hon kunde se tydligt vad som hände. När figgen blev passiv försökte Mánnu aktivt få igång henne att leka genom att hoppa på henne, viftande på svansen! Bedömaren/beskrivaren uppskattade att han ville leka, även om ingen leksak var inblandad längre! Momentet kallas "avståndslek". Mánnu kom lydigt på inkallningen.
När "dumpe" (overallen) for upp framför Mánnu blev han lika förbannad som sina systrar Lahji/"Signe" och Modji! Han skällde ut den huvudlösa gubben rejält! Höll ett avstånd och släppte aldrig overallen med blicken. När hans matte ställde sig närmare overallen tycktes han försöka få henne att förstå att hon befann sig för nära ett hot. Men han litade på sin matte och gick fram även han. Därefter kopplade han bort hotet och gick förbi utan att intressera sig för overallen mer. Han avreagerade direkt på en obehaglig händelse. Toppen!
När Mánnu gick förbi "skramlet" (en kedja som dras fram över en korrugerad plåt) tittade han till och gick sedan nyfiket fram för att se vad som hände. Ingen rädsla, bara nyfikenhet och inget som han lade på sig. Avreaktion behövdes inte. Det lät väl som när han var ett knytt och Matte ständigt tappade ut kastrullocken ur kastrullskåpet över golvet kanske?
Spökena var ett nytt hot och Mánnu placerade sig framför sin matte och skällde på spökena. När hans matte gick fram till första spöket strulade spöket lite med huvan, klädseln och rörelserna och beskrivaren gav instruktioner som inte uppfattades/missuppfattades. Då gick Mánnu till det andra spöket i stället och visade det ett större intresse. Det gjorde att tiden rann iväg, men i slutändan tog Mánnu kontakt med spöket utan problem.
Skottprovet gick galant och Mánnu tittade endast till som hastigast i riktning mot skytten. Strax efter det att det första skottet avlossats. Inte just som det avlossades. Därefter tog han ingen som helst notis om skytten. En etta på skott alltså.
Redan efter de första momenten kommenterade MH-beskrivaren att det var "en mycket trevlig hund". Hon frågade till och från en del om rasen och på väg tillbaka till klubbstugan ställde hon frågan till Matte: "Kan du inte föda upp sådana där för brukset?" Kanske det bästa betyg Mánnu kunde ha fått, men utanför protokollet. Denna beskrivare har arbetat/arbetar (?) som dressyrchef på FHTE (Försvarets Hundtjänstenhet) i Märsta.
Vid genomgången i klubbstugan inledde beskrivaren på precis samma sätt som när hon beskrev Modji för ett år sedan: "En lekfull hund som blir arg när den är hotad". "Du skall vara mycket nöjd med din hund!" Om Matte har stor tur kan även Pirak bli beskriven av samma MH-beskrivare om ett år. Då förhoppningsvis tillsammans med två av sina bröder. Men hon är en mycket upptagen person och gör inte så många MH-beskrivningar.
På kvällen fördes Mattes filmalster över till datorn och det visade sig att skärpan var dålig rätt igenom. Autofokusfunktionen tycks ha haft problem i skuggorna bland träden i skogen som blandades med intensivt soliga partier, där solen i ett gallermönster bröt mörkret. Men nu var det ju inte ett bildmässigt mästerverk som var syftet, utan en återgivning av Mánnus reaktioner på ett mentaltest. Varför Matte ändå är nöjd, då Mánnu syns på bild under de olika momenten.
Vid en jämförelse med Modjis protokoll kunde konstateras att Mánnu och Modji har snarlika protokoll från sina MH-test. En liten variation på ett par moment, som i helhet tar ut varandra. Modji visade aningen mindre reaktion på dumpe och Mánnu visade aningen mindre reaktion på spökena. Båda har etta på skott. Matte har inte sett protokollet från Signes (Mánnus kullsyster) MH-test, däremot ett flertal filmsnuttar. Det förefaller som om de tre Nástiavkommorna, med två olika fäder, uppträtt snarlikt på sina MH-test. Matte och Husse samt Mánnus och Signes mattar är mer än nöjda med resultaten.
Eftermiddagen tillbringades med lekande hundar och fika på bryggan i bäcken. Solen flödade och livet kändes gott.
Husse och Modji återvände efter att ha varit på kurs. Husse fick bevisa att han kunde orientera och Modji fick köra lite koppelsök.
Det kanske ändå blir Modjibarn till brukset... Intresse tycks ju finnas. Bättre med en Lapsk brukshund än en arbetslös Lapsk renvallare. Eller?