Frågeställningen i rubriken ovan ter sig kanske lite udda, men är dessvärre relevant numera. Matte har tidigare skrivit om siffror som pekar på ett allt större antal hundöverfall sedan pandemin och med pandemin följande markant ökat hundinnehav. I parker i centrala Stockholm har hundar bitits ihjäl och polisen slog larm redan för ett par år sedan.
I det fritidshusområde där den egna flocken bott sedan nitton år, har hundägandet utvecklats på samma sätt som i samhället i övrigt. Samtidigt som andelen permanentbende ökat markant och nu bor hälften av fastigehetsägarna permanent i sina fritidshus. Under dessa år har andelen hundar av kamphundtyp också ökat markant. Inte sällan omplaceringar. Incidenterna har varit många tyvärr.
Den stora tunga hund, med egen vilja, som Matte mötte för en tid sedan neråt vägen och som gärna jagade bilar finns inte mer. En omplacering där den nye ägaren skulle försöka få ordning på hunden. Matte såg på långt håll hur hunden stretade åt sitt håll och ägaren åt sitt. Hunden i diket och ägaren på vägen. Så kom en bil på den smala vägen. Hunden for upp ur diket och efter bilen och ägaren fick problem i slutet av snöret. Hunden tappades inte; bara nästan. Matte valde att inte möta ekipaget tillsammans med Aili och Dima.
Den hund av kamphundtyp, den har sagts vara både Pit Bull och American Bully, som nyligen sprang ut och attackerade Dima, åtföljd av en halvårgammal Mallevalp, är fortsatt mindre glad i andra hundar. Matte har kvällspromenerat förbi fastigheten med de båda hundarna som sprang ut på vägen, utan att ha sett till hundarna och varken Dima eller Aili har tvekat, men plötsligt var de åter ute på tomten. Nu bakom ett staket i en mindre inhägnad del. Båda kastade sig mot staketet när Matte passerade på vägen utanför och strax nedanför tomten. Mallen mer för att hänga på den som var arg och är storebror och den som utbildar ynglingen. Muskelknutten av kamphundmodell blockerade sig och Dima läste honom klart och tydligt. Dima blev stående bakom Matte i kopplets fulla längd. Inte ett steg till med den galningen snett ovanför! Aili ville vidare. Här ville hon inte stå. Matte blev stående med ena armen utsträckt åt höger och den andra åt vänster och väntade på att en ägare skulle ta hand om sin hund. Det dröjde. En matte dök upp. Tittade. Gjorde ingenting. Matte påpekade att hon inte kunde gå vidare med en hund skrämd av muskelknutten där uppe, som rusat ut och anfallit nyligen. Inget hände. Matte bad kvinnan där uppe ta hand om sin hund, då Matte inte kunde ta sig ur det låsta läget med Dima som gått i stå. Då hämtade kvinnan ett koppel och kopplade sin hund men fick den inte med sig. Matte försökte kommunicera men fick ingen respons alls. No speak? Då satte hon sig på huk bredvid hunden; så som man gör när man blir fotad med sin hund. Mallen anslöt. Då ansåg Dima att det kändes säkert att passera och Matte och hennes båda hundar kunde fortsätta promenaden. Även om Dima åtskilliga gånger måste vända sig om.
På måndagen fick Matte ett sms från en annan hundägare i området. Boende i närheten av de två som burit sig illa åt mot framför allt Dima. En matte som på hemvägen stött på den otrevliga jycken av kamphundmodell fritt springande på vägen. Hon blev tvungen att vända och ta en lång omväg hem, för att slippa konfronteras med en hund med aggressivt uppträdande. Den andra hundägaren boende i närheten som nu väljer bort denna vägsträcka på sina hundpromenader. En komplikation då den ligger helt centralt i området och nära deras egna revir. Man känner sig tvingad att ta bilen annorstädes för att kunna gå ut med sin hund - trots att man bor mycket fint i ett fritidshusområde ute i skogen. "Om jag hade råd skulle jag flytta, så som det blivit med hundhållningen här ute!" Yttrat av en av dem.
En sms-diskussion startade mattarna emellan angående bästa sättet att försvara sig mot aggressiva hundar. Att den lilla sprayburken "dog defense" inte fungerar var man eniga om. En av ilska blockerad hund märker inte om man sprayar lite citrondoft på den. Pepparspray var ett förslag. Men ingen kunde komma på något som känns säkert nog för att försvara sin hund med, om den blir attackerad av en annan hund.
För några år sedan anfölls en gammal hund av rätt stor modell av en hund av kamphundmodell som rymt när den lämnats ensam. Den tuggade sönder sin granne så till den milda grad att livet hängde på en skör tråd länge. Den överlevde. Denna delen av området undveks sedan i flera år av andra hundägare. Nu är man där igen.
Utefter samma vägsträcka måste man nu både akta sig för en person som "inte mår så bra" och som missbrukar sin bil genom att vansinnesköra på småvägarna OCH en hund av kamphundtyp med en Malle valp som lärling, hörande till helt oansvariga ägare i två intill varandra liggande hus tillhöriga samma familj.
Skall det behöva vara så här?!
"Många flyttar ut i skogen när de inte fungerar inne i samhällen". Yttrat av någon som är insatt och det är säkert sant. Sagt av hundägare när Matte var nyinflyttad för nitton år sedan: "Det är ju för att min hund skall slippa koppel och kunna leva ett fritt liv som jag flyttat hit!"
Matte är en envis kärring och vägrade ta bilen en mil ner till "byn" för att ta kvällspromenaden med sina hundar. Matte bet ihop i ilska och med en sorg i hjärtat över utveckligen gick hon sin vanlilga runda. Trots allt. Trots att hon måste passera två fastigheter intill varandra där hundar kunde springa ut och attackera och trots att hon måste passera en psykiskt illamående person som nästan körde ner henne och hundarna för några veckor sedan.
Det gick bra även denna måndagkväll. Trots allt. Matte är hellre arg än rädd. Men hur försvarar man sig bäst mot aggressiva hundar?
Skall några idioter få bestämma var andra skall kunna känna sig säkra på vägarna? Reclaim the roads! Gruppgående med hund kanske är modellen. Många är starkare än en. Men vart tog friheten med att bo i ett fritidshus i skogen vägen.