Måndag.
Solen steg snabbt på himlen och det kändes ovant med elva grader redan vid sjutiden! När Matte fått undangjort morgonsysslorna var det redan tjugo grader och nu måste en längre hundpromenad göras. I skåpet hittade Matte cortison att andas in och att spraya i nosen och i den kraftiga och lite kylslagna vinden kändes en långpromenad med hundarna trots allt som en bra idé.
Matte sökte sig upp mot sjön och ett kort stycke hemifrån låg en svart kvist eller bit av en sladd snett från vägkanten ner mot diket. Någon meter framför hundarna. Matte fick en känsla av att det inte var en tappad sladd eller kabelbit, utan något annat och hejdade hundarna. Vilket visade sig vara en himla tur. Vad som låg där framför nosen på dem var en mycket ung, kolsvart huggorm! Dimension som en jordad elsladd i gummi cirka trettio centimeter lång. Matte kollade noga för att vara säker på vad hon såg. Inga gula fläckar och även nyfödda snokungar har stora gula fläckar över ögonen! Inget sicksack, miniögon och mintunga som spelade! Matte skrämde bort ormen så att den vände och drog upp i skogen och då blev den upptäckt av hundarna! Som älskar snokarna hemma i bäcken. INTE RÖRA! Mattes röst var hård och hundarna lydde. Jo, tanken flög förbi. Nära hemma och här i vägkanen där hundarna går dagligen har ingen huggorm setts på alla år tidigare. Att ta den av daga vore ju lugnast. Men nej. Huggormar är fridlysta och att greppa och flytta ormar är inget Matte klarar av. Men den finns här nu.
Vid sjöstranden var det halvskuggigt under barrträden och riktigt blåsigt i skogen! Ljuvligt skönt var det att vandra på den mjuka, barrbeströdda stigen och över klipporna. Hundarna hade mycket att nosa på efter alla hundar som passerar här. Så småningom kom Lapsksällskapet fram till "grannbyn" och där blev det asfaltsgående och soligare en stund mellan alla stugor som stod tomma. Snart kunde dock Matte och hundarna åter ta sig in i ett skogsparti tillbaka mot det egna området med fritidshus och även här var stugorna tomma, längs den grusväg skogsstigen ledde fram till. Lugnt och skönt var det och faktiskt alldeles lagom varmt för både hundarna och Matte, trots högre stigande sol mitt på dagen. Blåsten blev kraftigare vartefter dagen led och den växlade från syd till nord. Sista biten hem avverkades på asfalt och på en timme hann Matte gå rätt långt ändå med hundarna. En helt nyligen läst artikel rörande hälsa, gav vid handen att stegräknaren skall läggas undan till förmån för klockan! Hur långt man går är inte det viktiga! Hur LÄNGE man är i gång och går är väsentligare att hålla reda på. Tempoväxlingar bör man även göra för att gåendet skall blir effektiv träning. Matte testade en gammal stegräknare i dess begynnelse, men ratade den snart för tidskoll i stället. Så rätt det var. Att såsa en halvmil ger mindre tydligen, än att ösa på i en halvtimme. På denna promenad höll Matte ett tempo som fick hundarna att gå i trav nästan hela tiden. Inte över rötterna i skogen dock. Om nu det säger något.
Hemkommen tog Matte en återhämtningspaus i skuggan med en banan, lite nötter, vatten och läsning. Hundarna drack sig otörstiga i bäcken och slog sig sedan till ro i gruset i skuggan under trädgårdsmöbeln.
Men arbete väntade! Våren är normalt en hektisk tid i trädgården och i år än mer hektisk, med sent försvunnen tjäle och exploderande lövsprickning i hastigt påkommen sommarvärme! Kogödseln måste kärras ut, spridas och myllas ner. Detta roade sig Matte sedan med resten av dagen. Hundarna ambullerade mellan sol och skugga och olika liggplatser. Eller utsiktsplatser! Det gäller att hålla koll på djurlivet runt om och även förbipasserande människor med och utan hundar. Matte hade lagt av sig klockan och blev lätt överraskad när Husse undrade om det inte var middagsdags snart. Säck efter säck med femtio liter koskit tömdes och spriddes ut. Husse fixade pulversoppa till sig och Matte och hundarna fick sin mat. Han var klar med dagens pensum vad gäller vedklyvning. Matte var inte klar med sitt arbete.
Ytterligare rensning och nermyllande måste göras efter maten och Matte jobbade på. De bara fötterna i foppatofflorna blev lite skitiga när Matte vattnade på skit och mylla. Det stänkte upp på de bara benen. Hink efter hink med vatten från pumpen kördes ut i skottkärran. Hundarna hade slagit sig till ro på altanen som nu låg i skugga och höll koll på Matte. När hon avslutat "skitgörat" för dagen klev hon ner i bäcken för rengöring och då tyckte både Modji och Aili att de behövde kolla läget. Men ingen var sugen på att kliva ner i vattnet som strömmade runt Mattes vader.
I den sista skymningen gick Matte ut på snigeljakt! Med mord i sinnet! Riddarsporrarna får inte en chans nu när nyfödda minisniglar glupskt tuggar i sig de saftiga stjälkarna! Inte ens snigelknytt låter Matte överleva i trädgården, då de snabbt blir könsmogna och sjävförökar sig en masse! Fort! Men de var så små och smala och mer svarta än bruna numera att till slut måste Matte ge upp och göra kväll. Nio timmar i sträck hade Matte varit igång med endast två korta pauser. Det kände hon sig nöjd med när hon somnade.