Lördag.
Som övriga varma dagar gällde det att få så mycket som möjligt gjort så tidigt som möjligt. Matte pumpade upp vatten och vattnade och Husse klippte gräset. Hundarna gick en sväng kring bäcken och signalerade att ingen snok befann sig i reviret. Men Modji lägger sig inte längre på favoritplatsen där snoken hade fräckheten att lägga sig nyligen. Då gjorde Matte sitt bästa för att försvara Modjis plats i skuggan genom att kasta en plåthink lite här och där runt snoken för att åstadkomma så mycket vibrationer i marken som möjligt som störning. Vilket lyckades så till vida att snoken drog sig tillbaka ner i den nu i stort sett uttorkade bäckfåran. De snokar som väljer att göra Lapskreviret till sitt blir tyvärr lite för orädda och närgångna och flyttar sig inte när man nästan kliver på dem. De har sitt revir just här kring just denna bit av bäcken och det känns lite onödigt när den är så lång på vardera sidan om staketet. Men å andra sidan är Matte medskyldig till att snokar väljer att vistas här. Genom att rensa och göra bäckfåran lite djupare än i övrigt. Paddor och grodor får vatten när det är uttorkat i övrigt och då kommer snokarna.... Det är inte lätt att vara ett bytesdjur.
Matte har skördat några gurkor i sin växthuspaviljong och fakum är att de femton centimeter långa minislanggurkorna är mycket goda! Mer smak än köpta stora slanggurkor. Dessa kallas "snackgurkor" och kan ätas rakt av som en frukt, lika väl som att äta vattenmelon. Läskande!
Åter steg värmen till tjugoåtta grader i stugan, liksom utomhus mitt på dagen. Matte skulle äntligen få träffa katten Selma, som flyttade in hos yngste sonen strax före det stora C drabbade landet. Tvååriga Selma hade förlorat sin matte och behövde ett nytt hem och det fick hon rätt snart. Men Matte kunde inte få träffa henne och så har det varit fram till nu. Två sprutor med Pfizer-vaccin har möjliggjort ett mer normalt liv och för första gången på över ett år skulle Matte nu kunna besöka sin yngste son med fästmö och katt. Vilken lycka!
Modji och Aili kunde naturligtvis inte få följa med på kattbesöket. Normalt sett är det inget problem att lämna dem hemma. De brukar få hålla till i köket med matrum mot husets baksida. En vana sedan de var unga då en begränsad plats ger trygghet och det blir lättare att gå i viloläge när det inte går att hålla koll ut mot framsidan och vägen med förbipasserande. På baksidan kan de vintertid ha sällskap av mycket småfåglar och rådjur kring fågelbordet, strax utanför glasdörren. Radion lämnas alltid på för sällskap och för att jämna ut ljud utifrån. De har sina invanda liggplatser och vanor när de lämnas ensamma och brukar sömnigt sträcka på sig när Matte och Husse kommer tillbaka hem. Nu var det inte möjligt att sätta en grind i dörröppningen (utan dörr) in till det lilla köket med matrum. Solen hade legat på hela förmiddagen och detta var den varmaste platsen i stugan. Alla mörkläggningsgardiner drogs ner för att hindra solen så mycket som möjligt att göra huset till en bastu. Men ett enplanshus med plåttak blir väldigt varmt. En takfläkt köredes igång, liksom den nyköpta pelarfläkten som placerats centralt framför braskaminen. Hundarna fick tillgång till hela stugan, för att kunna hitta så bra viloplatser som möjligt. Varmt var det, icke förty. Man får göra så gott man kan.
Efter att Matte hade krupit omkring på ett golv och bekantat sig med en lite avvaktande men nyfiken katt, samt fikat, återvände Matte och Husse hem till sina hundar. Allt är ju relativt och i jämförelse med hettan på husets framsida, där solen nu legat på i flera timmar, var det svalt inomhus. Bara tjugosex grader.... Hundarna föreföll ha haft det bra. De sträckte lojt på sig och talade sedan om att det faktiskt var dags för middag nu! Aili ägnade lite tid åt att nosa igenom Matte för att ta reda på vilka hon umgåtts med samt vad hon ätit! Därefter rusade de båda Lapskdamerna ut och ner på den nu delvis skuggade gräsmattan, där Modji bjöd upp till lek! Aili gick igång och började tokskälla och Modji kom av sig och sedan kom en hund förbit på vägen och fokus riktades dit. En av Ailis favoriter, Wachteln Lidas var betydligt intressantare än morsan Modji. Snopen Modji! Lätt besviken. Modji hakade i stället på Matte som gick i riktning jordgubbarna och hoppades på att få smaka några. Matte lyckades efter lite letande hitta några små bär till både Modi och sig själv. Många stora jordgubbar har det blivit i år, men nu är de på upphällningen. Modji får ägna sig åt krusbärsätande i stället framöver.