Sedan 2003 har Matte jobbat på att få fram hundar som varit bra nog för att utbilda till räddningshundar. En krävande hundutbildning där i genomsnitt en av tio hundar når slutmålet och godkänns som certifierad räddningshund. Gátchis Gaz-Násti, född 2003, nådde målet, liksom hennes kullbror Gátchis Goz-Jorri/Ailu. Nástis dotter Gátchis Nástitös Modji född 2008 likaså. Modjis dotter Aili är lika duktig hon, även om SBK:sregler inte har låtit henne utbildas på någon kurs, då hennes människor passerat bäst före/åldersstrecket.
Matte har valt ut dessa hundars fäder mycket noga och det har varit en process på närmare ett år. Ofta i samarbete med finska lapskägare och räddninghundkunniga. Matte känner sig nöjd med resultatet och har fått mycket bra hundar för egen del. Hundar som passerat nålsögat och godkänts som räddningshundar. Som har låtit Matte och Husse få hålla på med det de gillar bäst inom hunderiet i många år. Hundar som har varit duktiga och har bidragit till att några anhöriga fått svar på vad som hänt deras försvunna anhöriga.
När Modji lämnat flocken i juli i fjol, stod det rätt snart klart att Aili saknade någon att leka med! Matte tänkte att någon Lapsk Vallhund kanske skulle komma att behöva ett nytt hem och kanske kunde bli Ailis nya kompis. Då och då över åren har framför allt slynglar som först kastrerats i slutändan sökt nytt hem, med förstålse för en tonårsgrabbs behov. Någon sådan hund dök inte upp och det var väl ändå bra. Aili var dock allt mer tydlig med att hon ville ha en ny hundkompis i flocken! Hon föddes in i en hundflock och levde med både sin mormor Násti och mamma Modji som ung. Vilket i viss mån kanske bidrog till att hon inte upplevdes som riktigt vuxen förrän framåt sjuårsdagen.
Nu kändes som om Aili åldrades väldigt fort. Alldeles för fort! Matte började allt mer aktivt söka en lämplig hundkompis till Aili och längs den vägen gjordes väldigt trista erfarenheter på nätet. Hundar flyttades runt som urvuxna kläder eller begagnade prylar på loppis. Saker man tröttnat på gör man sig av med och efter pandemin var det inte roligt att se alla hundar som varit felköp och som var i vägen och som bara fyllt en funktion en kort tid. Nu var de bara i vägen. Är man av hundräddarsorten var det oerhört lätt att falla för att rädda många av dem till lämpligare hundliv helt allmänt. Matte var dock inte alls ute efter att rädda någon hund. Hon ville hitta en hund lämplig som nytillskott i den egna flocken, med allt vad det innebar. En hund som både kunde vara en bra kompis till Aili och som kunde hänga med på räddningssökträningen varje vecka och förhoppningsvis gilla att vara med och träna räddningssök.
Matte ville inte importera en okänd hund som behövde räddas. Hon ville inte ens titta på Blocket och hoppades att någon som kände någon kände till en lämplig omplacering. En hund med känd bakgrund. Tiden gick och Aili längtade. Matte kollade på många ställen på nätet och ingenstans stämde det. Hundar Utan Hem hittades och kändes seriöst och bra och här fastnade Matte i sitt sökande. Man förmedlar även svenksa hundar. Hundar som behöver nya hem efter dödsfall bland annat. Man intervjuar intresserade extremt noga och vill ha många foton från hemmet och omgivningarna!
Så en morgon dök han upp! Hunden som på bild såg ut som en Border Collie men verkade vara väldigt mycket som en Lapsk Vallhund. Mängder med foton och framför allt filmer fanns tillgängliga och de visade en härlig hund, som hade haft en mycket bra uppväxt med mycket hundkunskap hos ägaren och mycket frihet och många hundkompisar. Han bodde inte så långt bort och kunde besökas. Han sökte ett nytt hem med förståelse för självständiga hundar med stort rörelsebehov och stort behov av att få jobba med något. Hans ägare hade inte de resurser som krävdes fullt ut för att han skulle vara lycklig och insåg sina begränsningar i sökandet efter ett nytt hem. Dima trivdes inte. Ett svårt och starkt beslut att fatta.
Med Hundar Utan Hem som mäklare placerades Dima så hos Matte och Husse. Först två veckor på prov. Redan första kvällen stod det klart att detta var den hund Aili hade längtat efter! Att detta var en hund med mycket stor potential! När han några dagar senare var med på sin första räddningssökträning visade han att detta skulle nog kunna passa honom! Dima blev kvar.
Denne kille, född i Volgograd och hittad där två månader gammal under en bil, hamnade fyra månader gammal i Sverige hos en längtande matte, som sökte en hund som en Border Collie. Dima var mer som en arbetslös Lapskslyngel, när han närmade sig den antagna ettårsdagen kring månadsskiftet september-oktober 2022. Han flyttade in som Ailis sambo i slutet av november, drygt ett år gammal och snart fyller han två år.
Han har under de nio månader som han har delat sitt liv med Matte, Husse och Aili visat att han har exakt vad som söktes hos en ny hund i flocken. Dima är som en Lapsk Vallhund. En bra Lapsk Vallhund! Han har mycket energi, stor arbetsmotor, uthållighet i arbete, will to please, bra nos och han är totalt oberörd i alla de träningsmiljöer där Matte och Husse tränar räddningssök. Dima är mycket anpassningsbar och han har ett stort och varmt hjärta. Han är verkligen som en av de Lapska som Matte fött upp med stor noggrannhet. Byrackan från Volgograd! En hund som gentestats som en Eastern European Villagedog - urgrunden till de nordiska spetshundraserna.
Naturens urval har fört Dimas föräldrars gener vidare. De har varit överlevare. Liksom deras äldre släktingar. Det är det enda man kan veta om dem. De har inte haft någon noggrann uppfödare som valt ut deras föräldrar eller Dimas föräldrar. Det blev en väldigt bra hund, som hittades genom slumpen och som genom slumpen i slutändan hamnade som sambo till Aili; från att ha varit en hittehund i Ryssland som hamnade i Sverige som valp och sedan flyttade hem til Matte och Husse. En Lapsk Vallhund - nästan. Som älskar räddningssökträning och Aili!
Dima hette Colin när han fick sitt ryska pass.
Detta foto togs när han hittades.
