Det har varit en tung tid sedan flocken förlorade sin senior Násti. Fattades rätt beslut? Borde hon ha fått några dagar till för att kanske krya på sig? Eller hade hon då bara riskerat ett utökat lidande? Att inte veta vad som så plötsligt och diffust drabbade henne är något Husse och Matte måste leva med, men det är sannerligen inte lätt. Var går gränsen för när beslutet måste fattas? För när beslutet är enkelt och självklart och när det är mindre självklart? Att vara ung och fatta beslut kring en åldrad och sliten fyrfota familjemedlem är inte samma sak som att själv vara till åren, sliten och med krämpor! Verkligen inte. Lite skit får man ta när man åldras. Men hur mycket skit skall man låta någon annan ta? Matte är också stel och vinglig när hon kliver ur sängen på morgonen eller reser sig efter att ha suttit stilla länge. Men det fixar sig vartefter kroppen kommer igång! Som äldre får man skörare och torrare slemhinnor med slembildning och harklingar, både som tvåbening och fyrbening! Det kan man leva med och det tillhör ett naturligt åldrande. Násti fick slemlösande. Matte kände att hon och Násti åldrades tillsammans. Matte var också vinglig med balansrubbning i höstas, men det gick över. Kristallsjuka eller liknande. Så var går egentligen gränsen för när det är dags? Dags att avsluta någons liv av ren och skär omtanke.
Att låta en älskad familjemedlem somna in blir sannerligen inte lättare med åren. Fattades rätt beslut? Var det verkligen dags?
För att skingra tankarna har familjen turistat i de vackra omgivningarna i veckan och på torsdagen gjordes det årliga besöket vid Solstugan, intill Tranebergsbrons fäste i Fredhäll på Kungsholmen. Lyx ansåg någon om att Husse och Matte dagligen intagit sin lunch på någon trevlig krog, men i jämförelse med en utlandsresa med sol och bad känns en lunch hemifrån inte så lyxig. Hundarna har kunnat vara med och de har fått promenera på nya vägar med nya dofter. Flocken har varit tillsammans. Viktigt. Så vidare somrigt kändes inte besöket vid Solstugan, namnet till trots. Det var förvisso tjugotvå grader, men mulet och en riktigt kall och frisk vind. Torra och gula björklöv singlade ner över bordet, på Tranebergsbron intill var det totaltstopp i trafiken. Ambulanser och brandbilar försökte komma fram till en olycka. Besökarna var lätt räknade och personalen flockades kring Modji och Aili som klappades flitigt! Någon upptäckte två fästingar som plockades bort! Mattes mat kalllnade. Men var god ändå.
Hundarna fick en mycket kort promenad bort till bilen, där de sommarklädda och genomfrusna Husse och Matte värmde sig, hellre än att långpromenera med hundarna som planerat.
Allt blir inte alltid som man tänkt sig, men kan upplevas som rätt bra ändå. En dag hemifrån tillsammans med hundarna är gott nog i sig.