Måndag.
Det har blåst mycket länge och det har varit blött av snö eller regn och längtan att gå med hundarna på golfbanan har varit stor. För varje vecka närmar sig dagen då den öppnas för golfarna. Nu struntade Matte i både blåst och blött gräs och gav sig iväg dit med sina hundar. Trots nollgradigt och sju sekundmeter nordlig vind.
Matte behöver golfbanan för att kunna träna Dima i konsten att hålla sig i Mattes närhet och att inte sticka efter uppdykande djur. Okopplad får man vara när man behärskar den konsten till fullo. Frihet under ansvar. Samtliga fyra Lapska Vallhundar, som Matte golfbanepromenerat med, har lärt sig den konsten med tilltagande ålder och mycket träning. Matte lärde sig den hårda vägen att inte släppa lös en ung och spontan vildhjärna och ge hunden en enda chans till en enda vinst och dra på vilt. Det blir så oändligt mycket svårare att lära in ett gott uppförande i skog och mark, om hunden har fått chansen att gå ur hand och försvinna på egen hand. Oavsett anledning. Att bara ha en hund lös i taget är en god vana. Jo, Násti och hennes mamma Gázzi drog iväg tillsammans en gång och efter tjugo minuter kom Gázzi tillbaka. Inte Násti. Efter ytterligare en evighet kom Násti. Dyblöt och jordig över hela kroppen och huvudet. Hon hade gått ner sig och fastnat i ett surhål uppenbarligen. Hon hade kämpat för sitt liv och var helt slut när hon kom tillbaka.
Aili fick nu alltså vara lös och Dima var kopplad i en tio meter lång lina. Ett lagom avstånd att träna avståndslydnad och fjärrdirigering på. Matte och hundarna gav sig iväg ut på driving rangen med en mycket kraftig vind i ryggen. Dima visade direkt att han nu lärt sig var linan tar slut. Ingen tjurrusning iväg med tvärstopp som följd denna gång. Gott så! Han har lärt av Aili att det finns harpluttar vid träden direkt utanför bilen och sedan vid varje avståndsstolpe på rangen. Något man inte får missa! Dima startade alltså promenaden i ett kontrollerat tempo för första gången. Trion gick vidare i motlut med påskjut av vinden och så småningom nåddes den bortersta delen av stora banan; där planade marken ut mot skogen och naturreservatet. Dimas lina har ett handtag och Matte håller alltid i linan! Matte skulle aldrig någonsin våga riskera att hunden, med en lång lina släpande efter sig, drar iväg i skogen efter vilt! Så snart hunden är ett stycke åt sidan eller sackar efter och sticker iväg rakt bakåt, har föraren tappat möjligheten att trampa på eller greppa linan och borta är hunden.
Att låta en lina släpa bakom en hund som någon form av säkerhetslina förefaller vanligt, men det fungerar bara när man är rakt bakom hunden. Fler än en hund har försvunnit på detta sätt. En långlina eller ett koppel har fastnat under rötter eller snott in sig i ris och buskar och hunden tar sig inte loss. Har man tur hittar man hunden. Tur har man inte alltid. En hund som sitter fast låter så länge ingen är i närheten. Någon kan ha hört något och när man kommer närmare är hunden tyst. Den tänker som den hund den är. Att är man nära kan man känna vittringen! Hunden hittas inte trots att man varit påtagligt nära.
Dima skötte sig mycket bra på hela promenaden. Aili är en mycket bra förebild. Två gäss fick passera framför hundarna på rätt stort avstånd, utan att någon av hundarna gjorde någon ansats att uppsöka dem. Trots stort intresse. Gässen höll sig sedan i relativ närhet när Matte och hundarna rundade en stor damm längst bort på golfbanan. Därefter var det motvind hela vägen tillbaka till parkeringsplatsen. Så kraftig motvind att Matte stundtals måste ta spjärn mot vinden. Det var kallt - men ändå skönt! Friskt! Hundarna tog också spjärn mot vinden när byarna böjde skogen runt omkring.
Efter nittio minuters promenad kände Matte sig väldigt nöjd på alla sätt och vis. Men genomblåst. Promenaden blev av trots vädret och Dima visade tydliga tecken på följsamhet och hörsamhet och en vilja att följa Matte. I viss mån en mer följsam unghund än vad de Lapska har varit.
Video på Instagram.