Söndagen tillbringade familjen hemma. Dock inte ensam, då en av Mattes söner längtade ut från stan för lite vandrande i skogen. Med åskväder hotande runt om, for Matte ner och hämtade vid bussen en mil bort. Närmaste busshållplats ligger rakt över skogen, 3,5 kilometer bort.
I stället fick det bli en kortare skogspromenad med hundarna mellan skurarna. Så småningom hördes hundarna skälla upphetsat bortåt vägen och Matte gissade rätt. I strilande regn kom sonen springande i full fart med två mycket ovana, men mycket glada hundar! Sonen är två meter och fort gick det! Kul tyckte Lapskduon. Varken Husses eller Mattes kropp är mycket att springa med längre. Tyvärr. Aktiva liv med skador har satt sina spår med åren. Det var kul så länge det varade!
I brist på springförmåga tog Matte fram cykeln, när sonen skjutsats tillbaka för återfärd in till stan. Skurarna avlöste varandra, men Matte och hundarna återkom hem precis i tid för att undgå att bli blöta. Vid ett möte med Modjis favoritkompis Wachtelkillen E., som gick koppelpromenad med sin matte, uppförde hundarna sig exemplariskt och höll sina positioner. Trots att Matte bytte sida så att hundarna kom att mötas mot mitten av vägen. De har lärt sig vad "FRAMÅT!" innebär. Matte hade också lärt sig att inte cykla med lågskaftade stövlar! Den senaste cykelturen gick bra trots allt fasthakande med bakkanten på stöveln i bågen till "springern". Men nervöst var det.
Kvällen avslutades med en sedvanlig snigelrunda. Med knott och mygg i ögon och öron plockade Matte mängder med nu mycket stora sniglar från trädgårdens alla skrymslen och vrår. De sniglar som invaderat vägbanan utanför huset dekapiterades helt bryskt. Liken får ligga som fällor för andra sniglar som sedan blir överkörda. Matte har uppenbarligen en grym ådra..... Men det gäller att äta eller ätas. Matte vill ha kvar sina blommor.
Om ni visste vilket oväsen det blir när en surrande mygga sätter sig på hörapparaten. Ilsken och intrasslad i hår! Matte fattade först inte varifrån detta starka ljud kom......