Fredag.
Väglaget hade inte blivit en bit bättre för hundpromenerande! Nu började det komma inlägg i den lokala FB-gruppen angående vägar omöjliga att gå på. Matte insåg att skulle det bli någon hundpromenad denna dag måste hon planera noga och sedan gå mycket försiktigt. I skogen borde det vara halkfritt, då mindre mängd snö fallit under träden och inte lika många bilar hade kört snön till is. Vägen norrut slutar vid en vändplan och vägen skyddas av omkringstående stora träd. Inte lika mycket snö och aningen färre bilar närmare sjön och vägens slut. Det var värt att testa med spikskor på fötterna.
Vägen norrut var gåbar. Vägen söderut var inte gåbar. Även spikskorna hade svårt att få fäste. Husse hade gått som en pingvin med myrsteg, när han gick till brevlådan med hundarna på morgonen och han utfärdade en varning.
Efter några hundra meter på den snöiga och gåbara remsan längs vägen, nådde så Matte skogsbältet mellan sjön och bebyggelsen. Här var det en ren fröjd att gå! Spikskorna greppade bra på det hårdfrusna underlaget och vid det stora krondiket skötte sig hundarna fint när det skulle passeras på den smala och högt belägna, hemsnickrade lilla bron; två brädor bred och försedd med ett räcke lutande in mot bron. En balansakt och det krävs att hundarna går sakta och inte drar i sina koppel på rad framför Matte. Här i skogen vistas en hel del rådjur och att de fanns i närheten märktes på hundarna, som vet att "rådjur rör man inte"!
Ju närmare sjön Matte och hundarna kom, desto mer tog vinden i. En vind som låg på från norr och från andra sidan av sjön. Isen hade lagt sig och vinden sopade bort snön, som föstes mot den södra stranden i sjok. Vinden bet i ansiktet och Dimas långa päls kring huvud och hals stod rakt ut! Solen tittade fram helt kort och belyste den norra stranden. Mörka moln skymtade i sydväst.
Klicka för större bilder.
Promenaden fortsatte längs med stigen utmed stranden. Plötsligt böjde sig Dima ner och puttade på något. En tappad grå mössa upplagd på en grå sten. Den syntes inte mycket. Aili tog mössan och gav den till Matte! Samma samarbete som med skon, som Dima nosat upp under snön vid den dikeskörda bilen dagen innan. Snö väntades och mössan skulle snöa över, varför Matte hängde upp den i ett träd.
Lite senara fick båda hundarna en oerhört intressant vittring i nosarna! Plötsligt kastade de sig framåt och var helt eniga i att de skullt snett framåt och bort från stigen några meter. Matte hängde på. Nyfiken på vad de hittat nu. Knappast något tillhörigt en människa. Dima krafsade i mossan och fick tag i ett helt bakben från ett mycket litet rådjur. Inklusive klöv och ett fynd för den som vill träna viltspår. Det vill inte Matte. Varken med sina Husky-Schäfrar eller med de Lapska har Matte tränat viltspår. Tänkande att den doften skall Mattes hundar lära sig är förbjuden att följa. Andra tänker annolunda.
Dima tog ett stadigt grepp om skanken och ville absolut inte släppa den ifrån sig. Vilket fynd! Om Dima var envis så var Matte envisare och Dima insåg att skanken i grunden var Mattes. Det behövde inte diskuteras särskilt mycket. Matte erinrade sig ett möte för någon månade sedan där en man berättat att han hittat ett mycket litet rådjur dödat av varg eller möjligen en stor hund. Stora bitar var losslitna från bakdelen. Matte tänkte nog snarare lo. Här fanns ingen spårsnö nu. Där stigen närmade sig vändplanen och bäcken började, hade vattnet bromsats upp under bron. Dima var duktig och drog bort den stora gren som fastnat och bildat en bröta. Matte pekade på grenen med en pinne och Dima fattade direkt! Här fanns en fin gren till hans pinnsamling!
På hemvägen tog Matte en sväng förbi ett vinterstängt grannhus, för allmän tillsyn. Här var det snö nog för att kunna avläsa vilka djur som rört sig kring stugan. Ett spår fångade genast hundarnas intresse och därmed Mattes. Stora spårstämplar i en rak löpa över tomten på husets baksida. I riktning mot det egna reviret. Runda och utan tydliga kloavryck. Mycket talade för att det var ett lodjur som passerat nyligen.
Efter nittio minuters halfritt och härligt promenerande vid sjön återvände flocken hem. Nu var hundarna leksugna och satte igång en jaktlek över tomten! Matte hade en del att ordna utomhus innan snön skulle börja falla igen. En del höga vissnade perenner skulle bort och alla rester efter märgbensgnagande skulle röjas bort från gräsmattan. Det fick räcka med två var! Alla var redan renätna och tomten beöver inte se ut som en huvudskalleplats! Är allt översnöat har de ingen preventiv och avskräckande funktion kontra "buset" och innnebär bara en snubbelrisk.
Husse kom hem efter att ha uträttat en del ärenden och hundarna följde med honom in. Matte dröjde kvar ute till dess skymningen föll. Det var frisk och skönt. Vackert och lite ödsligt. En skön ensamhet när snön började falla över stugan.
En kort filmsnutt från promenaden vid sjön ligger på Instagram.