J-kullen fyller 5 år i dag den 4 mars.
GRATTIS Mánnu, "Signe" (Lahji), Lihkku och Idja! Snöstorm var det den dag då de kom till världen. Symptomatiskt med att de tillverkades i snöstorm i Finland, en nyhårshelg bakom en bensinmack!
Listorna på årets hundar 2014 i Lapphundklubben, börjar dyka upp på hemsidan. Násti betyder stjärna och hon blev 2014 års veteranstjärna bland de Lapska veterantikarna när det gäller utställning! Násti toppar listan poängmässigt. Hon fyller 12 år i april. Veteraner anses hundarna vara långt tidigare.
Det har gått bra på de få utställningar hon visat upp sig på. Att hon 2014 dessutom själv var med och även var mamma till alla barnen som bildade Lag Gátchis och placerade sig på fjärde plats i lagtävlingen för räddningshundar från hela landet, gör inte utställningsvinsten sämre. Hon hamnade på tionde plats på totala tiklistan och sonen Epic kom på åttonde plats på hanhundslistan. Násti står för "Brain and Beauty" vilket är egenskaper som gått vidare till hennes avkommor. Till Mattes oförställda glädje. Det är ju liksom det som är vitsen med det hela. En bra Lapsk Vallhund måste vara korrekt ihopsatt både ut och invändigt för att den skall kunna utföra ett bra arbete. Matte ser inte hundutställningar som rena skönhetsutställningar och tycker att hundar av en arbetande ras som anses snyggt/korrekt byggda av en utställningsdomare, även bör få visa att det finns något i skallen, innan de får blir föräldrar. För bevarande av rasens ursprungliga arbetsegenskaper i förening med ett rastypiskt utseende. Men man tycker ju så olika. Både Nástisonen Mánnu och hans kullsyster Lihkku har visat att en internationell utställningschampion även kan vara en god arbetare, orädd för att skita ner sig! De har båda gjort bra ifrån sig i räddningssökträning, om än inte som certade räddningshundar.
Det går alltså att förena goda arbetsegenskaper med ett rastypiskt utseende och förhoppningen för framtiden är att allt fler upptäcker detta. Men för att göra det måste man låta de Lapska få visa vad de innehåller. Inte bara visa att de anses vackra på utställning efter utställning. Ett minimikrav från den enskilda tik- hanhundägaren borde vara känd mental status, genom MH eller BPH, innan man avlar på mentalt och arbetsmässigt oprövade hundar. Även en exteriörbedömning (gärna utan konkurens och tävlingsmoment) borde ingå i de egna kraven på de egna avelsdjuren för att säkerställa rasens arbetsegenskaper och för bedömning av individernas avelsvärde. Att som enskild tik eller hanhundägare kunna bedöma sin egen hunds avelsvärde är långt ifrån enkelt. Nej, ett mentaltest säger inget om just den Lapska Vallhundens vallningsegenskaper. Ett mentaltest kan läggas upp galet och genomföras klantigt. Men det är för närvarande det enda vi har. Man får i alla fall veta om hunden är lagd åt det orädda eller rädda hållet, om det finns intresse för att samarbeta eller inte och samarbeta måste alla vallhundar kunna. Om det finns leklust, kamplust skotträdsla. Där skottet är ett test på nervkonstitution. Som sagt det är det enda vi har och något är bättre än inget.
För att hålla den gamla Lapska damen och hennes gamla Matte i så gott skick som möjligt och för att låta alla hundarna röra sig fritt i kuperad terräng, begav sig Matte ut i skogen med lösa hundar under en timme på tisdagen. Jo, Matte vet. Koppeltvång nu. Vilket inte innebär ett koppel i bokstavlig bemärkelse. Hundarna skall hindras att löpa fritt i skog och mark. De tre Lapska fick absolut inte löpa fritt i skogen! Matte var godisautomat och höll strikt koll på att stipulerat högsta avstånd från Matte inte överskreds. Modji är nu sex år gammal och har aldrig fått chansen att dra iväg på vilt. Aili är snart 1½ och har också hållits kort. Násti har dessvärre fått chansen och tagit den tillsammans med mor sin, på grund av Mattes okunnighet om Lapskas djurintresse som även ofta är ett viltintresse.
Alla de tre Lapska skötte sig exemplariskt, trots helt färska spår av grisar femtio meter upp från vägen. Intresset var stort och nosarna vibrerade, men ingen visade tecken på annat än allmän nyfikenhet i spåren som fanns runt om. Att följa godisautomaten Matte var intressantare. En rollonbelönare borgar för minimala mängder kalorier. Bara lite lukt och smak. Rekommenderas!
Matte hade sedan lite jobb att göra på tomten och hundarna fick göra henne sällskap. Inför grävmaskinens ankomst så småningom, måste några buskar med Buxbom flyttas och nu grävde Matte en stor grop bland granrötterna intill den ena stubben, för att flytta dem till sin nya plats. Sedan behövde tanten vila ryggen och tog en mugg kaffe och slog sig sig ner framför brasan med en bok. Hundarna knöt sig på sälskinnet bredvid. Livet i en liten stuga i skogen är inte så tokigt!