Även torsdagen blev en lite körig dag. Matte släppte ut hundarna på tomten för ett första toalettbesök efter frukosten. Ytterdörren stod öppen för vädring och Matte pulade lite inomhus. Tyst och lugnt var det och hundarna uppehöll sig mestadels framför huset, med full koll över den närmaste omgivningen. Matte tog in hundarna en kort stund när en hundägare just passerade förbi och begav sig sedan ut på en hundrastningsrunda upp mot sjön. Kommen en bit bortåt vägen och ur en kurva, upptäckte Matte en man långt bortåt vägen. Han försvann ur synhåll, i stället för att fortsätta mot Matte och hundarna. Just där kändes det lagom att vända om för att hinna i tid till frissan. Matte gick in med hundarna, men hade glömt ordna något på glasverandan. När Matte gick ut igen efter en liten stund, fick hon se en man smyga omkring på tomten bredvid. Matte tyckte att det såg mycket skumt ut och höll sig lite gömd föra att se vad mannen höll på med. Han fortsatte att hukande smyga omkring. Allt närmare staketet och längs tomtgränsen. I handen hade han en käpp av något slag. Rätt som det var böjde han sig ner och tog upp en stor sten....
Då tyckte Matte att det var lika så gott att kliva ut och fråga vad han sökte. En vettskrämd "sommargranne" gömde sig för den varg han nyss hade sett på vägen, när han var på väg för att hämta tidningen. Alldeles här i närheten. Han hade vänt om hem för att beväpna sig och nu hade han en golfklubba i ena handen och en stor sten i den andra handen. En äldre man som bott här några år och som gjort sig känd för att ständigt skryta om allt han åstadkommit, hur många katter han skjutit i sin ungdom ("jag hatar katter! Jag kan inte med dem!") hur framgångsrik han varit, hur äventyrligt han levt över hela världen o.s.v. Han stod nu här, beväpnad med en golfklubba och en sten, hukande och vettskrämd.
Skulle det, mot förmodan, ha stått en varg på vägen utanför grinden, så hade garanterat tre Lapska Vallhundar upptäckt detta. Även Gázzi har ett utmärkt luktsinne. Modji missar inte en passerande hund ens när hon är inomhus. De hade definitivt inte missat lukten när Matte tog med dem på rastningsrundan. De skvallrar för Matte så snart en hund passerat. När Matte tog hundarna på promenad hade vare sig hund, räv eller varg gått på vägen helt nyligen.
När Matte gick längs den svängda vägen gick Modji först i sträckt koppel, Násti gick i hängande koppel vid Mattes vänstra sida och Gázzi lunkade bakom. När Matte och hundarna kom runt svängen var det alltså Modji som syntes först. Bred i bringan och med en intensiv blick i sina ljusa ögon. Med stor sannolikhet var det Modji som den stackars mannen blivit så vettskrämd för.
Matte försökte lugna mannen med att vargarna funnits här hela vintern. Nära husen. Men att ingen sett dem och de har inte anfallit någon. Han behöver inte vara rädd. Mannen mötte sedan Cockergrannen som berättade samma sak för honom och när Matte sedan körde iväg och mötte mannen med även morgontidningen i handen, såg han mycket lugnare ut. Lite lätt generad berättade han att inte heller Cockergrannen var rädd och att även hon snarare var lite avundsjuk. Om nu en varg stått på vägen här utanför, så hade det ju varit kul att få se den! Man måste naturligtvis respektera människors rädslor. Men många rädslor är så onödiga och bottnar mest i okunskap. Kunskap går att inhämta. Om man vill.
Matte kom hem och gick en kortare skogsrunda med hundarna, för att åter fara iväg en sväng. Då fick hundarna följa med. Hem igen och då var Husse redan hemma. Språngfika och klädbyte. Iväg till Hakungekrossen i ösregn! Ett sista träningspass bland sprängstenblocken innan certprovet på söndag. Modji och Sigge fick söka, en i taget, i en stor hög med riktigt stora stenblock och det innebar inga som helst problem för någon av dem. Båda jobbade helt oberörda i miljön och markeringarna satt perfekt! Modji valde att ta stöd med framtassarna på figuranten för att inte halka ner mellan stenblocken. Normalt får inte hunden vidröra figgen, men ibland går det inte att undvdvika. Att balansera med fyra fötter på en regnvåt vasst toppig sten och samtidigt skälla kan vara för osäkert. Eller helt enkelt omöjligt. Även för en smidig och miljöoberörd Lapsk.
Gázzi fick ett mindre sök på plan mark, med två stora släp intill en stor grushög som gömställen och hon fördes till stor del i koppel. Hon släpptes först när hon fått vittring, som på en vindstig. Násti fick ett likadant sök. Regnet öste ner hela tiden. Arbete pågick i närheten med flytt av gigantiska bergkrossmaskiner. De började med flytten just som Modji och Sigge var klara. Alla hundarna skötte sig mycket bra! Trots tuff terräng och vått väder. Ett bra sök att ha i bagaget på provet. Enligt: "Det sista du gör på ett träningspass, tar du med dig när du börjar nästa träning". Eller: "Det sista du gör är det första du gör". Att starta ett träningspass med tankarna i bakhuvudet på den misslyckade träningen sist, är ingen bra start. Går träningen åt skogen så avsluta med något lätt, något roligt, något annat. I en positiv anda.