Att "gilla läget" var ett uttryck Matte matades med när hon började sin första räddningshundkurs för trettio år sedan. Man måste anpassa sig snabbt till rådande förhållanden, givna order kunde ändras per omgående och läget kunde vara allt annat än lätt att gilla många gånger. Omdirigeringar och nya regler för hela verksamheten. I smått som stort ändrades förutsättningarna snabbt. Vilket inte är annorlunda nu. Myndigheter byter namn och mål och räddningshundars vara eller icke vara är ständigt på tapeten, samt hur de skall utbildas och till vad. Man börjar en kurs med givna förutsättningar och halvvägs in i kursen ändras mycket. Att vara instruktör på en tidsmässigt så långdragen utbildning är inte lätt. Vad skall man ge för information? Som kursare är det inte heller lätt att veta vad som gäller. Mycket vatten har runnit under broarna och det verkar vara återanvänt vatten när man fått några decenniers perspektiv på det hela. Husse kan höras dra en lättnadens suck över att inte behöva ha eget ansvar för några fler kurser.
Torsdagen den 5 november välte en lastbil i en infart ner över fiberkabeln. Som i försone såg ut att ha hållit men måste tydligen kapas för att trassla ut lastbilen när den skulle bärgas. Sedan dess har löfte efter löfte givits efter att Telia avslöjats med att i närmare en vecka inte ha noterat ett flertal felanmälningar! I dag måndag, snart två veckor efter fiberförlusten är Lapskflocken med många flera utan internetuppkoppling via fiber. Bara en svajig internetuppkoppling via en en mobil router finns hos Lapskflocken. Ingen TV.
I går gjordes detta inlägg i den lokala FB-gruppen:
Jag råkade gå förbi stället med den avklippta fibern. Den är en huvudkabel med väldigt många fiber i och ligger på backen än. Vet inte vad ni har blivit lovade när det skall vara lagat...men det lär ta ett bra tag att byta ut kabeln och svetsa om alla fiber.
Matte och Husse gör så gott de kan. Gillar läget och väntar. Väntar och väntar. På att få tillbaka fiberuppkopplingen med säkrare internet och tevetittande i teven och inte i paddan. Väntar på att få leva normala liv utan rädsla för att bli smittade och dö i förtid. Precis som alla andra. Väntar alltså... Är man 40 är det troligt att man har ett långt liv kvar att leva när pandemin lugnat ner sig. Är man 80 är det föga troligt att man har så många aktiva år kvar när pandemin lugnat ner sig. Om man ens lever. I Lapskflocken finns det tre gamlingar som gärna hade fått chansen att hinna med många aktiviteter ännu tillsammans med andra människor! I nuläget ser det mörkt ut. För att finnas kvar för sina hundar så länge det är möjligt håller Husse och Matte sig åter undan.
Utan säker fast telefon, bara mycket dålig mobiluppkoppling - det fasta nätet har Telia släckt ner, utan säker internetuppkoppling och utan tevetittande, annat än kortare stunder, under långa och mörka kvällar känns det för dagen aningen svårt att bara "gilla läget".
Hoppet om något annat lever ännu.
Halva söndagen tillbringades med trädgårdarbete och hundarna höll koll på förbipromenerande och gick i skogen med Husse. Matte behöver inget gym. Hon klättrade på stege och beskar lite av varje som måste beskäras. När hundarna upptäckte att Matte rest stegen mot berget tände båda till och tänkte trickträning! Naturligtvis fick de klättra upp på stegen båda två! Sedan var de nöjda och belåtna och lämnade Matte. Som inte ramlade ner från stegen trots akrobatiska övningar för att nå alla grenar som måste kapas, för att inte vara i vägen.