Tisdag.
Matte tog med sig D.N. och en mugg kaffe och kröp ner i sängen igen, medan mörkret lättade utanför fönstret. Skuttade inte ur sängen och rivstartade med att tända i kaminen, släppa ut hundarna och göra i ordning deras frukost. För att därefter slå sig ner med tidning och kaffemugg framför brasan.
Utan att skämmas nämvärt....
Herregud! Matte närmar sig de sjuttio, är pensionär och har för det mesta inga tidiga tider att passa och skynda sig upp till. Stressen har varit att hinna göra så mycket som möjligt av den aktiva tid som är kvar av livet. När allt tar allt längre tid att genomföra. Färre saker hinns med varje dag.
Mitt på dagen tog Matte med sig hundarna på en rask promenad, inte fullt så lång som dagen innan. Några grannhus tittades till och hundarna och Matte tillbringade sedan lite tid utomhus på tomten. Modji fick lite lydnadsträning med de övriga två som åskådare. Det blåste iskalt och var mulet och hundarna sökte sig mot ytterdörren rätt snart. Matte hade inget emot att avsluta utevistelsen. För att i stället blåsa liv i elden och avsluta boken om Märta Helena Reenstierna, tillsammans med en kaffemugg framför brasan.
Matte struntade i tvättmaskinen trots att tvättkorgen var full. Hon struntade även i att packa ner alla julsaker som plockats undan och låg i en hög. Med lite lätt dåligt samvete.... Hon lagade dock en någorlunda god och nyttig middag till sig och Husse och serverade hundarna sin middag, spetsad med lite spad från de stora vita bönorna och de krossade tomaterna.
Under Mattes "semestervecka" har hon dagligen kunnat läsa i D.N. om STRESS. En artikelserie som pekat på den stora ohälsa som stress orsakar. Samt stora kostnad för samhället i form av långa sjukskrivningar. Man har skrivit mycket om den enskilda individens möjligheter att minska sin stress.
"Våga säga NEJ!" En uppmaning som för många ter sig aningen naiv. Vilket framkom i alla de kommentarer som denna artikelserie genererade! "Säger jag nej riskerar jag att förlora jobbet!" En verklighet för väldigt många. Man får goda råd från höger och vänster om hur man skall disponera om sina liv för att undvika stress. Samtidigt som man skriver om att många arbetsgivare förväntar sig/kräver att de anställda kollar jobbmail även när de är lediga samt är tillgängliga på telefon under ledigheter! Även dygnet runt.
Men hallå! Många sjuksköterskor runt om i landet hör av sig i en annan och parallell artikelserie i samma tidning om situationen på många akutmottagningar. De hinner varken äta eller gå på toaletten! De kan berordras till övertid in absurdum så att de inte hinner hem mellan arbetspassen. En sköterska berättade att hon kissat på sig på jobbet för att hon inte hann gå på toa! Vadå säga nej?! De nekas semester på sommaren och förväntas sedan ha ork att arbeta hela hösten och vintern med både influensa och kräksjuka som fyller sjukuskorridorerna med patienter.
Det framstår som om individen själv kan styra över hur stressigt livet skall vara! Eller inte vara. Man måste våga säga nej och vågar man inte det får man skylla sig själv. Bara den starkaste överlever. Man skriver bara om dem som befinner sig i yrkesverksam ålder. Det är dem man inte vill ha sjukskrivna. Det blir nämligen dyrt för samhället. Att det i mångt och mycket är bristen på eget inflytande, individens bristande möjlighet att påverka sin egen situation som orsakar mycket stress, kan inte Matte läsa om någonstans. Matte upplever att man skuldbelägger dem som inte orkar. Dem som går in i olika väggar och vars kroppar säger upp sig. Vi lever i ett elitistiskt samhälle. Man måste vara lönsam för att räknas. MAN MÅSTE PRESTERA! Vi lever i ett individualistiskt samhälle där individen förväntas nå resultat. Ibland på bekostnad av andra/annat. Familjen och den egna hälsan. Privatlivet.
Men som pensionär och ledig dygnet runt och veckan runt? Hur kan man uppleva stress då?! Matte kan här vara med sin tid och uttrycka sig modernt och populärt: Ledig 7 - 24! Det låter ju som en dröm när man är i fyrtio- femtioårsåldern! Mitt i livet. Eller hur. Då icke bektat att man som pensionär inte är fyrtio längre, med en fyrtioårings kropp, ork och energi. Jodå! Heltidsarbetande och ensamstående med två tonårsgrabbar minns Matte mycket väl hur hon längtade efter pensionen! Då skulle hon rida och träna hund dagarna i ända....
När yrkeslivet är slut är man är sliten i både kroppen och knoppen många gånger. Att bli gammal innebär i dagens Sverige en oro för hur boendet skall bli när äldreboenden skrotats och alla gamlingar anses vilja bo kvar hemma. Hur ensamt ett sådan liv än kan te sig, när man varken ser eller hör och inte klarar trapporna från tredje våningen där ingen hiss finns. Blir man dement så är inte det någon garanti för att man får plats på "hemmet". Av Matte upplevt på nära håll. Angöriga måste rycka in, tröttas ut, stressas. När man blir tillräckligt jobbig i sina smärtor får man ett morfinplåster mellan skulderbladen! Osynligt för anhöriga och omöjligt för patienten att riva loss. Då tappar man känslan av både törst och hunger och tynar bort. Se där! En plats blev ledig och någon annan kan få den och plåstret för förtäckt avlivning av dementa åldringar. En sanning. Geriatrikprofessor Yngve Gustafsson vet nog vad han talar om. Matte upplever detta plåsters verkningar på nära håll.
När man åldras får man uppleva att allt fler drabbas av svår sjukdom runt om. Demens. När och kära försvinner. Man förlorar även egna förmågor. Kan inte fullt ut leva det liv man varit van att leva. Man drabbas själv av svår sjukdom. Nytt boende kanske måste ordnas.
Även efter yrkeslivet drabbas man av stress. Borttappat i denna artikelserie. En annan form av stress. Orsakad av omöjligheten att själv kunna påverka situationen. Samt det elitistiska tänkandet runt om. Se här! En nittioettåring som springer maraton! Dansa er friska alla gamlingar! Ni är vad ni äter! Sega gubbar lyfter skrot på gym i åttofemårsåldern i TV-rutan! Håll er friska för tusan alla gamlingar! Annars får ni ett morfinplåster i ryggen! Belasta inte akuten med era ålderskrämpor! Kom inte hit med era haltande hjärtan och smärtan i bröstet.
Hur säger man NEJ och slipper denna stressfaktor på äldre dagar? Matte vill gärna veta det. Medan hon ännu är någorlunda pigg i kroppen och knoppen. De flesta gamlingar som får frågan om de är rädda för döden, svarar att det är de inte. "Däremot för tiden innan." När man inte kan prestera och inte är värd något längre. När man ligger ensam i sin bostad, försedd med ett morfinplåster i ryggen, med tillsyn via en kamera och en fjärrstyrd robot, samt en robothund med konstpäls att klappa. Den behöver hemtjänsten inte ha extra mandat för att rasta.
En dystopi. Förvisso. Men snart verklighet. På riktigt.
Varför skriver Matte så här negativt och trist och föga upplyftande på denna plats, besökt av hundbitna. Jo för även om djurägare lever friskare än icke djurägare, så är åldrande inget som förskonar ens alla oss som älskar att leva med djur.
Får man ta hunden med sig in i himlen? Matte vill inte gärna att hennes hundar offras för att följa henne den dag det är dags. Så som man gjorde förr av funna djurskellett i gravar att döma. Då hon inte tror på ett liv efter detta. Är mer krass än så. Hoppas dessutom på att hänga med ytterligare ett antal år. Aili är ju ännu inte vuxen! Nyfikenheten är stor på vem hon är när hon lagt ännu ett år till handlingarna och uppnått fyraårsdagen. Hennes kullbror Runne beskrevs nyligen som "en förvirrad tonåring" när hans matte kom hem med en nyfödd lillmatte!