Torsdag.
Nu är Nástidottern Signe på väg till sin fästman i Finland! Vi håller tummarna för fina Signeknytt om två månader! Hennes tre tidigare avkommor har artat sig bra och för intresserade av denna kull gäller det nog att hänga på!
Dagen bjöd på fint väder om än mulet. Elva grader och vårvindar kombinerat med underbara höstfärger.
Matte tog på sig vandrarkängorna och gick hemifrån söderut på den knagliga och obehagliga vägbanan. Det rullade under fötterna och detta obekväma gående börjar kännas i kroppen. Man måste spänna sig för att hålla emot hela tiden. Stora stenar och ojämnheter känns även genom kängsulorna, då fötterna vickar omkring på underlaget. Men vad göra?
Efter några kilometer kunde Matte och Lapsktrion vika av och gena över mjukt och skönt gräs på fotbollsplanen, för att traska vidare upp i ett skogsparti. Här har stigen förvandlats till en ridstig och hundarna hade mycket att nosa på! Hästskit bland annat. Här kunde Matte inte gnälla över att det var hårt och knaggligt! Här var det lerigt och mycket trädrötter kors och tvärs över stigen och Matte satte ner kängorna försiktigt för att inte halka eller fastna. Skogen här är gammal och relativt orörd och Matte kopplade av och njöt!
Fullständigt oväntat kastade sig alla tre hundarna framåt i sina slaka koppel, vrålskällande mot ett ljust monster som rörde sig diffust mellan träd och buskar ett stycke bort över ett backkrön! Matte kunde inte se mer än något ljust, stort och lurvigt och har full förståelse för att hundarna reagerade instinktivt på detta, då de hade vinden i ryggen! Men rycket i kopplet och styrkan från tre gånger femton kilo höll på att bjuda Matte på en flygtur bakom hundarna. Det ljusa och lurviga monstret försvann bakåt och dök åter upp på backkrönet. Rena björntestet! Blond björn... som visade sig vara en storvuxen Golden lös i skogen. Med sin förare ett stycke bakom. Han hade svampkorgen med och det dröjde en stund innan hund och husse fått kontakt och hunden kopplades. Den var inte det minsta intresserad av Lapsktrion som den känner igen väl, denna äldre, lite sävliga och kraftiga Goldendam. Hennes långsamma lunkande mellan grenarna gjorde henne onekligen mycket björnlik i rörelsemönstret.
Det dröjde en stund innan Matte trasslat ut sig ur tre koppel, med ett till vänster och två till höger och innan Matte kunde kliva åt sidan på den smala stigen och innan hon fick sina tre upphetsade Lapska att hålla käften....
Detta att de tre Lapska inte gick att få tyst på inom rimlig tid, fick sinnet att rinna på Matte. Hundarna hade sett vem som skrämt dem, en hund de mött i åratal och som även passerar deras tomt tämigen regelbundet, men de vrålskällde icke förty! Medan ekipaget passerade förbi kontrollerat och på håll. Tre hundar som hetsade upp varandra och sig själva och inte var kontaktbara. Inte bra. Inte kul. Hundarna behövde svalna och även deras Matte. Som knöt fast tre koppel i närmaste träd och lämnade hundarna åt sitt öde. Time out. Vill inte vara med er längre. Matte gick bort ett litet stycke längs stigen i den riktning det ljusa monstret kommit ifrån och gömde sig bakom en stor stam. Kikade på hundarna som helt släppt Goldendamen och nu fokuserade på vart Matte tagit vägen. Aili hade giraffhals! Efter ett par minuter återvände Matte, tog med hundarna under tystnad och utan kontakt. Tvingade dem sedan att gå bakom på stigen och fortsättningsvis bakom längs vägkanten hela vägen hem. Självvalt av Násti och Modji som visste vad klockan var slagen. För första gången föreföll dock även Aili förstå att Matte var riktigt sur. Inget dragande i kopplet och inget vara först i flocken. Matte satte ner foten och tog kommandot tydligare än vad som behövts med Aili tidigare. Násti och Modji hakade på och betedde sig illa när Aili flippade ur i skogen. Flockmentaliteten.
Det är en säkerhetsrisk när man går med tre kopplade hundar i skogen och de kollektivt kastar sig framåt mot något de uppfattar som en fara. Men sådant kan hända. Det är inte ok att de sedan inte lyder på tillsägelse. Lugnar ner sig när föraren/flockledaren tar över. Aili är nyligen fyllda två år och det är en ålder när flera Lapska Vallhundar fått nya hem. Unga individer är under utveckling och Aili är en intensiv hund som tydligt visar sina känslor. Hon måste lära sig att lägga band på sig när hon blir tillsagd. Aili kan rimligtvis inte anses vara understimulerad. Hon är mycket hund och hon har mycket motor och hon är helt underbar! Men måste lyssna på sin förare i liknande situationer. Men hur är man som 20-årig tvåbening? Nyss kommen in i vuxenvärlden. Kan bäst! Vet mest! Kan behöva sättas på plats och lära sig att inordna sig i ledet ibland. Den lektionen fick Aili här i skogen. Hon var mycket uppmärksam på Matte och hörsam hela vägen hem. Inordnade sig bakom Matte jämte sin Mor och Mormor. Väl hemma löste Matte upp situationen och kopplade loss hundarna och ägnade sig åt trädgårdarbete resten av dagen. Aili höll käften både när grannens katt gick på vägen och när skolgrabben kom gående förbi.