Onsdag.
Lapskflocken fick fikabesök och det blev ännu ett tillfälle att träna hundarna att inte kasta sig över besökare. De fick vänta inne i stugan till de lugnat ner sig och först när besökarna slagit sig till ro och hundarna hade gått ock lagt sig och kopplade av fick det bli hälsningscermonier. Besökarna var lika angelägna som hundarna och tyckte nog att Matte krånglade till det lite. Men två sjövilda Lapska i full fart avslutande racet med att hoppa upp och slå framfötterna i bröstet på besökare, hundälskare eller ej, är inte bra på något sätt. Det är många kilos kraft och det är lätt att tappa balansen. Hundägaransvar om någon skulle skadas. Det kan tyckas märkligt att inte Matte kunat lära sina hundar detta tidigare. Det har hon. Men gradvis har hundarna återfallit i gammalt beteende lite smygande under sommaren, då de vistats ute hela dagarna och haft chansen att nå grinden innan Matte hunnit reagera. Av någon anledning är det som hos så många hundägare, en i familjen som i vardagen åtnjuter större respekt än övriga. Så detta med skvallerträningen har blivit Mattes ansvarsområde.
Kvällens träning var förlagd till en industritomt och tränade gjorde två Lapska tikar och tre Lapska hanar. Området är stort och varierat och består av stora öppna ytor där vinden far fritt, men styrs åt olika håll av stora byggnader och mängder med föremål samlade i en mängd i olika "kvarter". Samt några förrådstält och upplysta utrymmen där fordon och annat förvaras. Många möjligheter till gömställen alltså!
Alla förare valde den här kvällen att få figuranterna utlagda på okända platser och att få med sig en "facitgubbe" på söket. Taktiken var lite olika i det relativa mörkret. Vissa ställen var upplysta andra låg inte helt i mörker genom ett visst återsken, men bitvis var det ganska mörkt. Det förekommer ibland att något fordon passerar genom området, som är inhägnat. De flesta körde med kopplade hundar ute på de stora ytorna, men släppte hundarna lösa i begränsade och upplysta förrådsutrymmen, där man hade full uppsikt. Någon körde ett frisök med ett klädesplagg utlagt.
Tanken med upplägget att inte veta var figuranterna var gömda, men att ha med någon som visste, var att träna på att läsa sin hund. Det man tränar på mest är just detta - att lära sig läsa sin hund korrekt! Att kunna tolka hundens kroppsspråk för att på så sätt få ett samarbete i arbetet. När hunden märker att föraren förstår de signaler hunden skickar ut genoom olika beteenden, lär den sig också själv att medvetet kommunicera med föraren. Om ingen annan begriper vad min hund menar när den gör på ett visst sätt, så är det i alla fall viktigt att jag själv gör det! Men en räddningshund skall kunna gå med vilken förare som helst och göra sig förstådd och därför tränas de också med olika förare. Som förare måste man alltså också lära sig att läsa olika hundar. Man måste bli bra på hundspråk helt allmänt. Varför detta ständigt tränas.
Att söka av stora ytor med kopplad hund i realtivt mörker kräver koncentration från förarens sida. Man måste titta på sin hund hela tiden, för att inte missa någon subtil liten signal som kan indikera att man närmar sig en människa, gömd någonstans. Eller bara icke är synlig i mörkret. Man måste också hålla koll på området så att man vet var man sökt och inte sökt, man måste hålla koll på hur vinden ändrar sig. Håller man inte samtidigt koll på var man sätter fötterna är det stora risker att man står på öronen och skadar sig. Så är det där stundtals irriterande kopplet som trasslar in sig och så får hunden en vittring och vill gå rakt i vittringsstruten och det innebär under den halvmeterhöga järnbalken..... Ja, ni förstår nog att det inte är som att gå på en stig i skogen i dagsljus och skicka hunden på raka skick växelvis från stigen.
För Husse ställde Modji till det genom att klockrent markera upp i ett ställage längs en vägg där ingen rimligtvis kunnat gömma sig i någon av lådorna högt uppe, där det endast fanns en decimeterstor glipa i ovankanten! men kanske bakom....? Modji var tvärsäker! Det visade sig att figgen låg på golvet bakom en låda vid den motsatta väggen. Inte är det lätt inte. Aili fixade fint att sortera bort gammal vittring när hon gick sist av alla. Gamla legor fanns det överallt och Aili jobbade fint utan att ge skall genom nu tomma områden och förråd. Kommen längst bort bland maskinerna skallmarkerade hon in mot det bortre hörnet. Det köpte Matte. Det var fel meddelade facit-Husse, som berättade att han några få minuter tidigare själv legat gömd just där. Ridå. Dock plockade Aili sin enda utlagda figge strax efter. Gömd i vind ett gott stycke från där Matte gick med Aili kopplad. Nu var Aili så väldigt tydlig och pekade med hela kroppen och Matte skämdes över att ha låtit sig luras nyss. Aili släpptes lös och drog iväg i mörkret, raka vägen till den stängda låda där figgen krupit in. En snygg och ihållande skallmarkering bjöd Aili på, så att Matte hittade fram. Träning, träning, träning. De Lapska är ändå väldigt tydliga i sitt språk. I stort sett alla som Husse och Matte sett i sökträning har vid närmandet till en gömd människa fällt bak öronen, fått en låg hållning och vaggat med svansen. En låg profil för att visa vänlighet och inte skrämmas. Lättlästa hundar jämförelsevis. Men det gäller att läsa dem rätt. Att kunna vara steget före i vissa situationer. Att leva med Lapska är givande och intressnt och ställer en del krav på deras förare. Viss hundvana underlättar.
Om en vecka är det upp till bevis. Kommer träningsgruppens båda lag att läsa sina hundar rätt? Blindmarkeringar är dyra!
Tack alla för bra träning!
Klicka för större bild.
