Onsdag.
Klicka för större bilder.
Kvällens träning ägde rum i en långsträckt byggnad, med mängder av olika typer av rum och utrymmen. Byggnaden har tidigare använts som någon form av omsorgsboende. Här finns alltså flera toaletter, duschutrymmen och kök, utöver rum för boende och aktiviteter. Alla rum är tomma. Träningsgruppen har tränat här tidigare, före Corona. Rummens förhållande till varandra var nu mer diffust i minnet och det kändes minst sagt rörigt, med mängderna med stängda dörrar till olika rum. Hur tog man sig från en del av byggnaden till den delen där man lämnat sin hund med övriga hundar. Olika korridorer och lite labyrintkänsla ställde till det. De sex hundarna var uppbundna tillsammans längst bort i ena änden av byggnaden, i väntan på att få söka. Det var lätt att gå vilse i början av kvällen!
Tränade den här kvällen gjorde två Lapska tikar och och två Lapska hanar. En Jaktlabbetjej och en Springertjej. De låg alla uppbundna i samma rum, det enda uppvärmda i byggnaden. Övriga rum hölls endast frysfria och kunde vara riktigt kalla att ligga gömd i, men behagligt i jämförelse med att träna utomhus.
Detta att ligga uppbunden i grupp, i väntan på någon form av aktivitet med hög förväntan, glöms alltför ofta bort som träningsmoment. En helt ny situation för många som börjar träna tillsammans med andra hundägare. Ofta lämnar man sina hundar i respektive bilar och inte sällan är det ljudligt. Även bland icke lättskallade Lapphundar. Vilket stör. Inte bara omgivningen i största allmänhet, utan även hundgruppens hundar, som stressas av att en hund inte kan koppla av och gå i viloläge.
Ibland tränar man på ställen där transportsträckan mellan bilar och träningsområde blir omöjligt lång och tidskrävande och då måste man binda upp hundarna närmare träningsplatsen. Eller som nu - varför lämna hundarna ute i bilarna när de kunde ligga inne på varma golv. Uppbundna i element och lite annat lämpligt, utom räckhåll för varandra. Förutsatt att de håller sig lugna och är tysta! En orolig och ljudlig hund skapar oro i gruppen/flocken och tar energi inför varje individs träningspass.
Det är högst individuellt hur lätt en hund anpassar sig till denna situation, men är de vana sedan valpstadiet, i tryggt sällskap av stabila vuxna hundar, är det en stor fördel. Det är inte alltid möjligt att släpa med sig burar som man täcker över för trygghet, lugn och ro. För att träna in detta att vara uppbunden och lämnad av sin ägare kan man behöva hjälp från träningskompisarna. Man avsätter en karantänsvakt som sitter med hundgruppen och agerar, om så skulle behövas. Lugnar och stöttar, samt berömmer den som tystnar! Om det så bara är för att hämta andan en stund. Lätt att glömma! BERÖM TYSTNADEN.
Tyst var det inte när Aili skulle söka av byggnaden efter tre gömda figuranter. Vittring fanns överallt! Här hade rökdykare tränat nyligen och hela träningsgruppen hade gått runt och tittat i alla rum. Gammal vittring fanns där Modjis figuranter hade varit gömda och inomhus blir vittring kvar länge i ett rum. Lapskflocken hade haft en för hundarna händelselös dag innan, när Husse och Matte städat stugan. Nu exploderade Aili. Äntligen hände det något!!! Aili hade på tok för hög arbetstemperatur! Berättade för Matte att HÄÄÄR FINNS DET GÖMDA MÄNNISKOR MATTE!!!! Aili sladdade omkring i full fart på de hala golven i korridorerna! Ur rum och i rum for hon och tokskällde och Matte hade stora svårigheter att läsa sin hund. Aili tvingades sitta stilla med jämna mellanrum för att gå ner i varv och fokusera på vittringsvägar. Efter att ha rusat, sladdat och skällt som en galning genom den långsträckta byggnaden en vända, gick temperaturen ner en aning. Lite överskottsenergi var förbrukad och Aili var talbar och om inte tyst, så i alla fall inte galet tokskällande hela tiden. Aili är en härlig och energistinn, intensiv och ambitiös hund på åtta år, som aldrig ger upp. Hon måste tröttas ut ibland för att hjärnhalvorna skall få kontakt och börja samarbeta. På andra vändan genom byggnaden var farten och energin mer lagom för att nosen och hjärnan skulle hinna med. Den första figuranten plockades. Det tog tid och det var svårt, men till slut hade hon lokaliserat och intensivt skallmarkerat sina tre gömda figuranter.
Alla i träningsgruppen drog en lättnadens suck, när nästa hund som skulle söka var den knäpptysta Jaktlabbetjejen. Öronvila. Båda Lapskkillarna visade sedan, även de, att vittringsförhållandena var svåra och att vittring fanns överallt och att de har lätt att ta till skall.
Vilket åter ger anledning att påpeka för alla som vill köpa en Lapsk Vallhund, att man inom renskötseln, där rasen hör hemma, behöver hundar som kan flytta renar genom att skälla högt och länge. De skall kunna skälla under arbete - men inte när, var och hur som helst. Är vittringsförhållandena diffusa för en skallmarkör berättar den att "här någonstans finns det någon". Inte helt fel. Hunden förmedlar att man som förare skall bli kvar och inte lämna platsen. Lättskallade hundar är på gott och ont. Som förare vill man hitta den man letar efter tillsammans med sin hund och skäller hunden har den något att berätta.
Tysta var alla de Lapska, när de var i viloläge i väntan på att få söka.
Ailis son Sumo på träning med sina föräldrar, mormor och mormors bror, åtta månader gammal. En trygg omgivning för att träna passivitet.
