Måndag.
Matte fortsatte med efterarbetet, sedan glasrummet/matplatsen intill köket renoverats. Taklampan skulle tillbaka över bordet och kring det blev det en del pyssel. Matte stod på en stol och skruvade med huvudet på sned. Högt i tak är det inte, men högt nog för att Matte inte skulle nå nerifrån. Till slut kom även kabelkanalen på plats och den bruna sladden lyste inte så skarpt mot det vita taket. Därefter var det gardinstången som skulle på plats över glasdörrarna, där södersolen steker het sommartid. Ett grovt antikt handvävt linlakan silar ljuset fint och skyddar växterna mot brännande solstrålar. Husse tog en rastningsrunda med hundarna och sedan fick de vakta huset några timmar.
Husse och Matte tog en tur till Ulriksdals Trädgårdscafé med trädgårdsbutik. Här serveras en mycket populär vegetarisk lunchbuffé på vardagarna. Åtskilliga fantasifulla och mycket goda rätter är uppdukade och på grund av pandemin har Husse och Matte avstått besök sedan förra sommaren. Tidpunkten en måndag en timme innan buffén stängde var väl vald och trängsel kunde undvikas vid borden. Ännu är det kallt och smittrisken finns där. Överallt fanns skyltar om att hålla avstånd, handsprit var framställd och merparten av besökarna föreföll icke läskunniga. Här lutade man sig framför sina medkunder ansikte mot ansikte om något attraktativt lockade till köp. "Den här skall jag ha!" Rent allmänt integritetskränkande kände Matte några gånger - smittspridning eller ej, när någon annan gammal kärring plötsligt befann sig påträngande nära upp i ansiktet. Har man isolerat sig så länge att man nu verkligen bokstavligt vill frottera sig kind mot kind mer eller mindre? Även med totalt okända människor. En förvånande upplevelse. Även i matbutiken nyligen var upplevelsen att man utan tvekan sträckte sig framför och tätt inpå andra, för att stressat och snabbast möjligt kunna greppa den vara man sökte på hyllan.
I de mycket hårda vindbyarna blåste förmiddagens moln bort och vid hemkomsten sken solen! Matte placerade den nyss inköpta tulpanpelargonen "Emma" på köksbordet och det blev pricken över iet i glasrummet. Därefter tog Matte med sig Modji och Aili på en långpromenad. Längs den första sträckan fick vinden fart och de höga gamla granarna längs vägen vajade obehagligt kraftigt i stormbyarna. Matte skyndade vidare och kom i någorlunda lä och skuggläge. Här var det enda stället där solen inte nått att tina all is längs den ena kanten, men i övrigt låg vägarna nu härligt isfria. Äntligen! Det var så oändligt mycket enklare och behagligare att gå! Modji och Aili uppskattade mycket att även dikeskanterna nu var blottade och dofterna som gömt sig under tjocka issjok var åtkomliga för hundnosarna. Länge blev de stående på några ställen och nosarna fick jobba hårt. Trots ett flertal doftpauser lyckades Matte hålla god fart för motion och sträckan avverkades på idealtiden för första gången på länge. Det kändes så mycket behagligare i kroppen att slippa traska helspänd med blicken stint stirrande neråt hela tiden, för undvikande av en halkolycka. Även om spikar i sulorna varit en nödvändighet hela vintern, har det inte varit som att gå på bar mark.
Solen sken och Husse och Matte skulle fika i lä på altanen, med smarriga kakor från Ulriksdal. Just då kom ett stort moln i vägen för solen och det flyttade sig först när kaffet var uppdrucket och kakorna uppätna. Typiskt.