Tisdag.
Det snöade. Snöbyarna avlöste varandra under hela dagen och nu var det kall snö. Kall och fluffig snö i stora långsamma flingor, som understundom dansade runt i virvlar innan de landade. Det var magiskt vackert och lagom kallt med sju minusgrader och bara enstaka vindbyar som drev undan moln och lät ana en ljusare himmel; endast i korta skymtar innan molnen åter hopades och tömde ur sig innehållet. Likt en sönderriven dunkudde högt där ovan! Magiskt!
Matte tog med hundarna ut på långpromenad och trots en oplogad väg, lyckades Matte hålla tillräckligt god fart, för att inte överskrida den invanda timmen på sträckan. Det blir som en tävling mot sig själv - att hålla farten och gå för motion på toppen av sin förmåga. Det är en härlig känsla att få trötta ut sig rejält fysiskt och utan hundarna skulle motivationen att gå så här var svårfunnen. Underlaget var i botten isigt med varierande porös tillfrusen knagglig is och mer tillkörd och plan is och överst nysnö som konstant byggdes på. Tack vare snökedjor med hakar på kängorna gick det väldigt bra att gå! Vägarna låg öde, så när som på två passerande bråttombilister. De förväntade sig uppenbarligen att tanten med hundarna skulle lämna vägen helt fri, då de närmade sig i god fart och inte visade någon som helst ansats att sakta in. Det fanns tre alternativ: att de körde på Matte och de två hundarna som var i vägen på vägen. Att tanten och hundarna klev upp i och helst över vallen och ner i diket med hundarna. Eller att de stannade och lät tanten korta in två koppel, samla in hundarna och pressa dem mot snövallen och själv ställa sig i givakt vid vägkanten. Båda valde det sista alternativet - men mycket motvilligt! Helt av varandra oberoende då mötena skedde på olika platser under promenaden.
Väl hemma igen lekte hundarna loss en god stund på tomten. Det är härligt att se deras lekglädje! Mycket snö hade fallit och snö föll fortsatt. Husse skottade kring bilarna och Matte borstade ren den planterade julgranen framför stugan. Lite snö är fint! Dock inte så att grenarna tyngs ner. När Aili och Dima kände att de lekt färdigt slog de sig ner och bara tittade. Tittade på alla stora fina flingor som föll runt omkring dem och över dem och över allt annat. Mitt i alltihop porlade bäcken rakt igenom reviret. Magiskt! Matte filmade och filmerna ligger på Instagram.
Husse kände sig färdig för stunden och när han gick in ställde sig hundarna på yttertrappen och visade att de gärna hängde med honom in. Inte Matte. Matte försökte hitta den ena anledningen efter den andra till att inte gå in i stugan. Det var så förunderligt vackert utomhus med den långsamt fallande snön. Tystnaden - bortsett från att Arlandaflyget för stunden använde en bana som gav trafik rakt över reviret. Ingen vind, bara flingor som föll rakt ner. Matte funderade på att gå in och göra sig en mugg kaffe att avnjuta i ensamheten och stillheten intill bäcken, över vilken flingorna singlade.
Så blev det inte då skymningen föll och Matte sällade sig till Husse som ville eftermiddagsfika med sällskap.
Det bar verkligen emot att gå in i stugan, denna eftermiddag på tomten till den lilla stugan i skogen.
Klicka för större bild.
