Egentligen är det mesta man gör med sin hund träning av någonting på något sätt. I vardagslivet uppstår ständigt olika situationer som innebär att man lär sin hund att göra olika saker eller inte göra olika saker. Hunden skall lära sig vilka regler som gäller i den egna flocken, vilket innebär att hunden skall lära sig hur den skall förhålla sig i olika situationer inomhus och utomhus. Är det tillåtet att vistas i möblerna eller inte. Är det tillåtet att ta mat från bordet eller inte. Är det tillåtet att bita i människornas armar och händer, så som man som hund biter i en hundkompis - eller inte; till exempel. Varje flock har sina regler som en hund måste lära sig när den flyttar in, oavsett ålder.
Dima flyttade från en flock till en annan som ettåring och boendet i en lägenhet på markplan byttes mot en stuga med inhägnad tomt och en väg utanför. Boendet i en flock med katter byttes mot ett boende i en flock med en äldre hund. En flock där det var tillåtet att ligga i säng och soffa byttes mot ett boende där detta inte var tillåtet. Inga hundar tillåts i några möbler. Det fungerar inte att ha en bäck rinnande på tomten några få meter framför ytterdörren och samtidigt låta hundarna vistas i möblerna. Med tassar panerade på grusgången mellan bäck och hus. En bäck som sommartid mest består av en decimeterdjup sand- och lerblandad vätska eller ren gegga. När Dima flyttade in var denna bäck isbelagd och när isen försvann blev den badglada Dima överlycklig! Han tryckte sig ner och försökte simma. Han fick omgående lära sig att i alla möbler råder totalt hundförbud. Vilket Matte nu får njuta frukterna av; eftersom Dima vägrar inse att de inte går att simma i den minimala vattenrest som finns kvar i enskilda gropar i bäckfåran; samtidigt som ytterdörren inte sällan står uppställd.
Pa alla hundpromenader tränas hundarna i lite av varje. Man drar inte i kopplet, man kastar sig inte mot mötande hundar - även om man är vänligt sinnad och bara vill hälsa. Man kastar sig inte över diket till en lockande doft, längre bort än vad kopplet tillåter. Man håller sig längs vägkanten och går inte mitt i vägen. Man snurrar inte in sin koppelhållare i sitt eget koppel och man HOPPAR ABSOLUT INTE UPP PÅ KOPPELHÅLLAREN I FULL FART I KOPPLETS FULLA LÄNGD. Vare sig man är superglad, upphetsad i största allmänhet eller bara kokar över av känslor efter att ha fått en extra intressant doft i nosen; som efter en grävling. Dima fick byta halsband när han flyttade in och tvingades gå med helstryp i kedja för att inte slå omkull Matte vid varje promenad. Han lärde sig och slutade kasta sig över Matte flera gånger på varje promenad. Nu har han ett halvstryp med kedja likt det Aili har och flockens alla hundar alltid har haft. Dima är dock en slyngel som närmar sig tvåårsdagen och den sorten har en tendens att glömma från en dag till en annan. Varför Matte åter blir anfallen av en svart hund som får tokfnatt ibland och lättar från marken i en helomvändning. Märkligt nog lyckas han nu för det mesta bromsa en decimeter innan han med full kraft träffar Matte mitt i bröstkorgen. Matte är både armstark och benstark och har än så länge stått pall för ynglingens tacklingar. Men träning är det på varenda promenad! Dima FÅR INTE LÄTTA FRÅN MARKEN!
En annan regelbunden Dimaträning är att fortsätta passera de två adresser i närheten där hundar rusat ut mot Matte och hennes hundar, vid passage på vägen. När den kompakta muskelknutten på fyra ben (ordet kamphund verkar laddat...) av typen Pitbull/American Bully och en ung Mallekille rusade ut från två intill varandra liggande fastigheter med närbesläktade hundägare, var det Dima som var målet. Han hann aldrig bli biten så att någon skada uppstod, men han blev blöt över nacke och manke efter närkontakt med ett hundgap. Den anfallande fastnade med Dimas koppel åtstramat i ljumskarna. Tur skall man ha när det behövs som bäst. En liten ettrig hund av Terriertyp rusade ut och riktade in sig på Dima innifrån en fastighet, men Matte lyckades fösa undan den i falsett vrålskällande hunden mellan Dimas ben.
Vid passagen av dessa tre adresser, utan grind i infarterna, har Dima en tid bromsat upp och tittat mot husen. Osäker på om någon hund skulle komma farande ut mot honom. Matte har traskat på och Aili har aldrig visat någon osäkerhet. Dima har litat på sin flock och har lagt händelserna bakom sig på ett bra sätt under sommaren. Han har slutat snegla åt sidan vid fastigheterna där hundar rusat ut.
Lördagens kvällspromenad blev allt annat än lugn. Redan tidigt på kvällen var parystämningen på topp med en ljudnivå som måste ha fått högtalarna att hoppa ett stycke hemifrån. Både Aili och Dima tvärstannade utanför fastigheten och bara stirrade. Skrikande och vrålande tjejer på dagismanér fick de två hundarna att titta undrande på Matte med en fråga i ögonen: "Skall det verkligen vara så här? Behöver de hjälp? Är allt okej?" Lite senare passerades platsen där Dima blev anfallen av muskelknutten med följeslagare. Även där var det party. En hund skällde och Dima sneglade mot huset och kom att stirra rakt mot den kompakta muskelknutten som stod i sträckt koppel ett par meter ifrån honom bredbent stirrande och vägrande att följa med sin husse. Matte försökte tänka bort hund och husse och höll farten och blicken rakt fram längs vägen och fick Dima och Aili att göra detsamma. Träning. Gå förbi en plats där något skrämmande hänt måste tränas. Matte kommer fortsätta att gå sin runda med sina hundar. En gång är ingen gång... Förhoppningsvis.