Fredag.
Vägarna i området är istäckta och halkiga. Hårt att gå på och stumt och tröttsamt. Matte valde att promenera i skogen. Torsdagen blev ju en dag med mycket koppelgående på stadsgator och varierade promenader är nödvändiga för både hundarna och Matte.
Den senaste veckan har snön smält undan rejält i skogen, där det aldrig var fullt så tjockt snötäcke som på mer öppna ytor. Den kraftiga blåsten de senaste dagarna har säkert hjälpt till att minska snötäcket. Nu var det åtskilliga stora vattensamlingar på låglänta partier och det var inte helt lätt att ta sig fram, då vattendjupet många gånger var svårbedömt. Stigarna var små bäckar och mossan som såg ut som ett torrare alternativ var oftast vattendränkt som en tvättsvamp. Hundarna släpptes lösa alla tre och var fullt upptagna med nosande på marken till en början. Modji och Násti valde de minst blöta vägarna fram mellan de stora granarna, tillsammans med Matte. Sådan petighet hade inte yrhättan Aili tid med. Hon for fram och tillbaka, hit och dit, understundom rakt igenom stora och rätt djupa vattensamlingar i full fart! Vattnet stängte omkring henne och det föreföll bara vara något positivt. Vattenplaskande gillar Aili liksom sin mor, men här valde Modji bort det blöta för det torra. Matte hade kängor och borde haft högskaftade stövlar.
När Modjis och Ailis nosar pekade lite väl mycket i skyn i vindriktningen och indikerade vilt i skogen under promenaden mot myren, valde Matte att slå koppel på dem alla tre. Det blev ett moment för mycket. Unddvika att trampa fel och ner i djupt i vatten, samt läsa tre hundars tankar och hinna ingripa om någon ville kolla något närmare. Här finns förutom rådjur och älg alltfler vildsvin. Gris vill Matte inte möta i skogen med lösa hundar. Det fungerar bra att gå med alla tre lösa, om Matte kan koncentrera sig på att läsa dem alla tre samtidigt och hela tiden. För att kunna snappa upp vad hundarna snappar upp och sedan förutse kommande agerande, för att kunna förhindra att de drar på vilt. När Matte går med lösa hundar i skogen har de sina namnade reflexhalsband med vargpinglor för att varsko viltet att de är närvarande. Matte tjoar och kallar in med visselpipa för att ytterligare understryka flockens närvaro i skogen. Så att inga närgångna möten uppstår i onödan. Varg finns här inte mer, men desto mer gris! De är redan inne i trädgårdarna i närheten.
När Matte och hundarna svängt och fått vinden i ryggen, släpptes hundarna åter lösa. Den mycket intressanta vittringen släppte de och sänkte åter nosarna när myren just passerats. Stigen ledde upp på bergsplatån med glesa tallbestånd och här pyste Modji och Aili över, av uppdämd koncentration och koppelbegränsning med viltdoft i näsorna. Aili drog iväg i en springfnattsexplosion mellan tallarna och över bergknallarna och mamma Modji hängde på. Jisses som de sprang! Mossan flög och Matte blev nästan rädd att de inte skulle hinna väja för stammarna. Násti anslöt sig till Matte och tanterna försökte hålla sig ur vägen tillsammans.
Mycket länge rusade sedan Aili och Modji omkring i vida svängar, med enstaka korta stopp för att finta varandra. Matte försökte fota men det blev bara brunsuddiga streck på bilderna. Ibland öste de ur sig ytterligare energi genom att gräva frenetiskt och då blev det någon bild.
I en timme vistades hundarna lösa i skogen och både de och deras Matte njöt av att det var barmark i stort sett överallt. Lite snö och is låg kvar i norrlägen som minne av en veckas oupphörligt snöande helt nyligen.
Lördag.
Familjen for ut till torpet för att titta till sin lilla stuga, efter snömängderna som fallit och kanske tyngt ner staketet, eller blåsten kanske hade fällt någon hög tall? Men icke då! Allt såg så fint ut och hundarna kollade reviret efter några veckors bortovaro. Matte gick upp på berget bakom tomten och det första hon stötte på strax utanför grinden i bakkant på tomten, var en stor blaffa grisskit! Vildsvin ända inpå fårnätet. I sin enfald har Matte känt sig säker för gris på bergen både här och hemma, i tron att de ville ha djup jord att böka i. Så var icke fallet. Här hade de vänt upp och ner på vitmossa och fönsterlav och visat att de nu finns precis överallt i trakten. I skogen, på de kala bergen, för att inte tala om åkrar, golfbanor och trädgårdar.
Hemma väntade grovarbete. Varför flocken vände åter rätt snart. En WC-tank skall ner och nu skulle marken kollas närmare. Matte hade under fredagen själv påbörjat slakten på favoritrabatten. Grävt upp gamla plantor som skall sparas och en del av dem är ärvda eller självuppdragna och har flyttat förr. Nu skulle de stora stenar som utgjort rabattkant upp, för att senare kunna frilägga för gjutande av plintar till tillbyggnaden. Med en tank och ett tillbyggt rum måste hela entrén till huset göras om. Två mycket stora granar precis framför huset skall bort.
Husse och Matte jobbade på var för sig och tillsammans. Matte vill spara alla stora och fina stenar för återanvändning. Husse och Matte varvade grovgörat med nyplanering av den lilla "gård" som bildas mellan tillbyggnad i vinkel, befintligt hus och lillstuga, med bäcken i framkant. Roligt göra! Aili deltog med stort intresse när Husse grävde! Násti och Modji fick så småningom nog med frisk luft och kurade ihop sig tillsammans i korgen på glasverandan. Aili tröttnade inte. Hon är gärna med på allt som händer. Nyfiken och outtröttlig! Med en Lapsk på 16 månader i familjen har man aldrig tråkigt! Husse och Matte skrattar och ler väsentligt oftare åt yrhättan än tvärtom. Varför befinner sig de Lapska som omplaceras ofta i denna ålder, eller är aningen äldre? Tonåringar är tonåringar oavsett antal ben. Det kan väl inte komma som en överraskning? Köper man hund utan att förstå vad det är man köper? Varför blir det så? Vill man bara ha en viss ras efter hur hunden ser ut, är det väl fara värt att man förtränger det man får höra om hur insidan fungerar.
Aili hjälpte Matte att gräva i går. Hon har plötsligt börjat tugga lite på hörnen på den nyinköpta ryamattan när Matte inte ser. Hon gör sitt bästa för att räta ut sin mors svans under moderns ilskna protester. Men det gav morsan ett CK och excellent med uträtad svans förra helgen, så det må vara förlåtet. Aili har börjat skälla på hästar, vilket hon inte gjort förut. Hon är fortfarande knähunden nummer ett och är irriterad över att Mattes knä och även Husses nu blivit för små och rätt obekväma om man vill kunna bre ut sig.
Aili är en kramgo tonåring som börjar få slektiv hörsel i skogen och hemma och om ett par tre år är hon vuxen och vägen dit är helt underbart rolig!