Så fick det bli. Onsdagen blev vår sista dag tillsammans.
Nästan på dagen 14 år efter det att Gázzi definitivt hade straffat ut sig i barndomshemmet och sökte ett nytt hem. Hon var 9 månader och talade tydligt om vem som bestämde! De två äldre Husky/Schäferdamerna blev lätt ställda, men jag var förvarnad. En fredag var det. Då hon lämnades till mig på jobbet. Hon flyttade in med stor självklarhet och fick börja "jobba" redan på nästkommande tisdag. Där utmärkte hon sig på en gång, genom att försvinna med ett gäng Kelpiekillar på St. Erik Betong i Uppsala. Det var inhägnat och borde vara säkert. Killarna kom tillbaka, men Gázzi var borta ett bra tag. Hon kom tillbaka genomblöt, med en stark lukt av fotogen. Gázzi genomgick här sitt första prov i en rad av många under årens lopp. Hon tvångshölls av en samling kvinnor hon aldrig tidigare träffat och tvättades hjälpligt ren med allt vatten som kunde uppbringas. Alla blev förtjusta i den självständiga och stabila tonårsbruden, som inte hade några problem med hanteringen. Sedan tog ett års samarbetgsträning vid, utöver räddningssökträningen och vid två års ålder hade Gázzi insett att hon fått en jobbarkompis och en matte värd att följa.
På onsdagmorgonen mådde Gázzi inte sämre än tidigare i somras. Hon stod stadigt på benen och vi tog alla en lite längre morgonpromenad. Hon var inte alls svajig och det kändes synnerligen svårt att stå fast vid beslutet att hon skulle få somna in på kvällen. Dagen fortskred och Gázzi var stadig på benen och hon var långt ifrån så svajig och yrslig som hon var veckans två första dagar. Gázzi mådde bra.
Under dagen tog jag med Gázzi på ett flertal kortare promenader, för att få bekräftat hur tillståndet var. Det blev inte lätt när Gázzi travade på hur problemfritt som helst. I övrigt låg hon på en filt på den fuktiga marken när jag rensade i trädgården. Hur skulle jag kunna låta denna "friska" hund somna in om några timmar? Hela dagen höll jag en vardaglig och positiv stämning i hundflocken. Med lite godis helt omotiverat till dem alla, med jämna mellanrum. Ett litet hopp och ett rent förnekande förmådde mig att tränga bort tanken på att allt var för sista gången. Kanske skulle det visa sig att detta skov nu var över och Gázzis liv skulle kunna tuffa på ett tag till? Men något hade hänt efter krampattacken för två veckor sedan. Skrämskottet.
Vi gjorde allt som vanligt och åkte iväg till träningen på SKANSKA i Upplands Väsby. Där väntade träninngsgruppen med veterinärkompisen E. och hennes nya hund som går räddningskurs, samt två besökare som var nyfikna på träningen.
Jag ville börja kvällen med att köra ett frisök med Gázzi så att E. skulle kunna titta på henne när hon nyligen varit i farten hemma. Inte efter en kväll i en kylig bil. Gázzi fick ett frisök i ett upplyst förrådstält där tre figuranter var gömda. Gázzi drog iväg och sökte och hon jobbade bra. Hon hoppade upp på en stor kartong där en figge satt, vilket ingen närvarande hade förväntat sig att hon skulle göra. Hon föll även när hon skulle klättra in i en hytt, men gjorde sig inte illa och jobbade obekymrat vidare. Hon klättrade runt bland en massa skrot och tog sig fram under skrammel och buller. Skallmarkeringarna var bra och hoppet växte att E. skulle tycka att tiden inte var mogen ännu. Gázzi sprang ju i god fart och kunde hoppa upp på saker...... Efter söket undersöktes Gázzi noga och hjärtat fungerad helt normalt, inget anmärkningsvärt fanns att rapportera. Hoppet växte ytterligare. Det sista som överger oss.
"Om det var min hund så skulle jag låta henne somna in nu. Hon är väldigt svag. Viljan är det inget fel på, men kroppen orkar inte."
Beskedet kom klart och tydligt. Från en erfaren veterinär och god vän, som nu utbildar sin tredje räddningshund och som var med från början, när Gázzi skulle tvättas ren från fotogenvattnet för 14 år sedan.
Naturligtvis blev det trots allt en smäll att få höra det sägas i klarspråk. När Gázzi hade haft en totalt problemfri dag. Tanken måste mogna hos mig själv och kvällens träning fortskred. Modji gjorde ett jättebra sök med en figurant i ett skåp, där vittringen for iväg långt bort. Násti fick ett kopplat sök där figuranten stod i samma skåp. Båda löste uppgiften bra, men inte var det lätt! Duktiga tjejer!
Jag meddelade rätt snart att jag självklart lyssnade på och agerade efter vad som sagts. Men det var oerhört tungt att inse att Gázzi, som var på toppenhumör och hade jobbat bra, skulle lämna mig om en liten stund. Jag skulle ta livet av henne.
Gázzi skulle få ett sista sök och glad i hågen hoppade hon ur bilen, beredd på insats. Som vanligt. Hon fick, som vanligt, en uppvärmningspromenad och rastning och sedan gömde sig Larry och P. i tältet igen. Alla visste att snart var allt slut. Men lyckades, för Gázzis skull, hålla skärpan och köra på som vanligt. Gázzi drog iväg och fyndade och skallmarkerade och fick sedan följa med mig till filten som var utbredd vid sidan av. Jag satte mig ner och tog Gázzi på mitt knä och E. började leta kärl på benet. Gázzi matades med korv och tuggade så ivrigt att hon vid två tillfällen bet till ordentligt i två av mina fingrar, i tron att hon hade en stor korvbit i munnen! Vilket lättade på stämningen och Gázzi ledde oss igenom detta svåra med sin energi och aptit. Helt absurt.
Ett stort TACK till vännen E. som återigen ställde upp för en träningskompis och möjliggjorde ett värdigt slut på ett aktivt liv för en arbetshund.
Allt var klart och frågan ställdes: "skall jag spruta?" Matte var beredd. Gázzi bet av en bit korv och somnade tvärt. Mitt i maten och liggande i mitt knä. En extra dos gavs och även en i hjärtat. Gázzi var borta. Hon sveptes in i den filt hon fått med sig från barndomshemmet för 14 år sedan och lades i en flätad hundkorg. Násti och Modji såg undrande ut när korgen bars in i baksätet.
Vid hemkomsten fick de närkontakt med korgen i baksätet för att nosa och konstatera vad som hänt. Násti missuppfattade och hoppade upp..... Positivt på ett sätt, för det innebar att hon var helt klar över att det inte var Gázzi som låg i korgen. Men det kändes rätt makabert. Modji intog sedan med självklarhet sin mormors biabädd och det fick bli Modjis bädd som flyttades undan. Mysjkin letade efter Gázzi.
På torsdag morgon åkte jag iväg med alla hundarna till SVA i Uppsala för kremering. Turligt nog var ugnarna igång och jag skulle kunna få hem askan med en gång.
Att lämna ifrån sig korgen med Gázzi var mycket känslosamt och svårt. Hon låg fint svept i filten med tre blommor, Kärleksört, över.
Efter en långpromenad med Násti och Modji fick en fin liten träurna med Gázzis aska följa med hem. Násti och Modji nosade intensivt och Modji ville inte släppa intresset. Den luktar ju knappast något bekant men placerades intill Modjis/f.d. Gázzis bädd. Modji ville ju ha det så.
Kvällen avslutades med en sällsynt shamponering av Násti och Modji. Nástis skitlukt efter rullningen i grävlingskit gjorde sig påmind vid regn.
Livet och vardagen går vidare.
På onsdagkvällen, när Gázzi somnade in, parade hennes dotterson Mánnu den besökande tjejen Siiri, Hallanevan Lapinkirvinen. En tik från Finland som har ett godkänt renvallarprov och har klarat grundutbildningen för räddningshundar (ytsök) i Finland helt nyligen. Även hennes syster är räddningshund i Finland. Om intresse finns kan kontakt förmedlas.