En fråga ställdes på FB kring aktivitetsnivåer hos pubertala Lapska Vallhundar. Vilket är en rätt omöjlig fråga att enkelt besvara generellt och rakt av. När man varken känner frågeställare eller hund och inte vet något om relationen dem emellan.
Helt allmänt kan man dock säga att Lapska Vallhundar mognar sent och lever länge aktiva. De är värda att vänta på! Den första Lapska Vallhunden som Matte kom i kontakt med var Gázzi. Hon behövde ett nytt hem redan vid fem månaders ålder, då hon och hennes mamma var en för mycket i samma flock. Dock söktes ett nytt hem mer aktivt när Gázzi var nio månader och då var det bråttom tydligen. Matte fick kännedom om detta och Gázzi föreföll vara en mycket bra hund tyckte Matte. Dock inte i det hem där hon befann sig. Gázzi behövde ett jobb och kom i räddningssökträning. Hon hamnade på en plats mer lämpad för just henne. Hon blev den första certade räddningshunden i rasen i Sverige.
Gázzi fick så småningom en kull valpar och en blev kvar i flocken och blev Husses nya räddningshund Násti. En kulllbror kom att betraktas som "för mycket hund" i sin flock med tiden och fick ett nytt hem. Kullbrorsan blev certad räddningshund som sin syster och sin mamma. Framöver var det ytterligare ett par killar i olika kullar som behövde nya hem, då de behövde något annat än vad de fick och i en ny miljö kom de bättre till sin rätt.
En hund som hos en person, i en flock, betraktas som en problemhund kan i en annan flock och med en annan ägare betraktas som en mycket bra hund - oavsett ras. Relationen mellan hund och ägare/förare pratas det inte om så ofta. Det är lite känsligt. Oerhört känsligt ibland. Det är svårt att se sina egna brister i sammanhangat och det där med personkemi gäller lika mycket mellan hund och ägare som mellan sammanboende människor. Ibland är det så enkelt som att man snöat in på att man absolut vill ha en viss hundras, då man gillar utseendet, eller då man träffat en enda individ som man förälskade sig i. Man är inte mottaglig för argument som talar emot att just den hundrasen kanske inte är den lämpligaste rasen för just mig.
Under långa hundliv som aktiva med hundar i träning av lite av varje, har både Matte och Husse upplevt just detta med relationsproblem mellan hund och ägare/förare. Någon beskriver en "problemhund" och vill ha hjälp med träningen. Husse har, som instruktör, haft minst tio räddningshundkurser under åren (varje kurs är på cirka två år) och han har själv utbildat tre egna räddningshundar. Matte har tävlat lydnad med en Husky/Schäfer som även blev räddningshund och gått många olika kurser i lite av varje; samt utbildat och certat två räddningshundar. Både Husse och Matte har under åren mött just detta. Någon beskriver en "problemhund", som andra inte ser som en problemhund, utan snarare en pubertal hund med mycket stor potential! Mycket energi! Stor motor och stor arbetskapacitet. Egenskaper som behöver kanaliseras! Inte jobbas bort. Skaffar man en hund av en arbetande hundras, borde det vara just de egenskaperna man vill ha. ? Vill man inte det så kanske det är så att man köpte med ögonen och hoppades på att kunna träna bort nedärvda goda arbetsegenskaper.
Fler än en gång har en så kallad problemhund lämnats för bedömning, utvärdering och kanske uppfostran till någon hundkunnig person; en träningskompis. Inte sällan har den hunden bedömts vara en bra brukshund med framtiden för sig och problemen har bara bestått i fullständigt naturliga tonårsbeteenden, som behöver styras upp lite. Hunden behöver tydliga arbetsuppgifter baserade på berikning - utöver promenader och aktivitetsbrädor.
Hunden flyttar hem och förvandlas åter till en "problemhund". Vilket beror på att relationen hund-ägare inte fungerar. En del hundar och männsikor passar helt enkelt inte ihop och hunden behöver ett nytt hem med en ny ägare. Som ser hundens potential och kapacitet som något mycket positivt! Inte som ett problem. När hunden bara är sig själv och det är relationen som är problemet. Ägaren behöver en annan typ av hund - eller ingen hund alls.
Det är mycket svårt och mycket känsligt att som instruktör inse att den så kallade problemhunden endast upplevs som ett problem av sin egen ägare. Inte av någon annan. Snarare tvärtom. Hur förmedlar man det på ett så bra sätt som möjligt. Det där med relationer är ett mycket känsligt ämne. Hundägande är som ett parförhållande. Vissa passar mycket bra ihop och andra mindre bra ihop. Som individer behöver det inte vara något fel på någon av de inblandade. Kemin är fel.
Det är starkt att inse att den egna hunden skulle få ett bättre liv med någon annan i en annan miljö. För många betraktas det dock som ett nederlag och det är ledsamt. Varför hunden blir kvar där den är och ingen blir lycklig på sikt.
Klicka för större bilder.
