Torsdag.
Dagen präglades av vädret. Ett oväder är på väg in och nya strömavbrott skulle inte förvåna. Inför dylika avbrott kan man förbereda sig, dock inte när elstolpar börjar brinna och elkablar kapas av misstag. Nu såg Matte till att få undan en tvätt och att tappa upp friskt vatten. En tioliterdunk står ständigt beredd och nu byttes det vattnet och några kannor att ha redo på diskbänken tappades upp.
Vädret präglade promenerandet med hundarna. Vägen kändes riskabel att gå på meddelade Husse, som hade hämtat tidningen på morgonen. Över glansisen som var hal som såpa, hade blöt snö lagt sig och packats ihop av bildäck. När Husse trodde att det underlaget var halksäkert med spikskor på fötterna halkade han omkull. Ett platt sjok av snö släppte från underlaget och gled iväg på den såphala isen, under trycket av Husses fötter med spikar i sulorna. Spikar som inte nådde igenom den packade snön, men som fick den att röra sig. Samma sak råkade Matte ut för på samma väg för ett år sedan. Då föll Matte på armbågen och axeln som höll som tur var, men ömmade länge. Samma sak var det för Husse. Han gick inte sönder men musklerna fick sig en smäll och ömmade. Matte valde att gå i skogen med hundarna på torsdagen.
I skogen var det inte längre djup snö att pulsa fram i. Ställvis under höga träd var det glimtar av barmark till och med. Matte tänkte initialt bara gå upp på berget på andra sidan vägen; genom ett stycke sällsynt gammelskog som inte släppt ner mycket snö alls. Brant uppför gick det och Aili och Dima fick snabbt vittring av någon som gått här med hund för inte så länge sedan. Matte fick lite draghjälp uppför! Kommen upp på höjdplatån där det endast växer glest med tallar och det hade legat mycket snö, hade å andra sidan sol och vind kommit åt och töat bort det mesta. Varför Matte lockades att fortsätta över berget för att söka sig ner längre söderut.
Här blev det nödvändigt att ha full koll på hundarna och Dima fick mycket tydligt inpräntat att när det bär nerför går man BAKOM sin förare! Vare sig det är en trappa eller ett skravligt berg med skrevor, där kängsulor kan kilas fast. Aili har aldrig behövt lära sig detta; det har kommit helt naturligt för henne att söka sig in bakom Matte i vissa situationer. En påfösare! Eller så känner hon att det är säkrast att befinna sig bakom Matte, om hon skulle falla handlöst framåt.... Oavsett så är det väldigt bra. Nu gjorde Dima som Aili. Passagen ner från berget är på en lång sträcka bara en fotbredd bred; mellan stenar, berg och allt tätare trädbestånd och då finns inte plats nog för en hund vid sidan av sin förare. Varför Dima snabbt lärde sig vad "bakom" innebär. Framför var inget alternativ, blev han snabbt varse. Säkerheten främst.
Väl nere i dalgången var det blött. Väldigt blött och det blev en balansakt att ta sig vidare utan gummistövlar. Matte hade valt kängor med spiksulor för skogspromenaden. åter blev det dirigeringar av hundar för att kunna kliva mellan torra tuvor för att komma vidare. Till slut tyckte Dima att det var rätt onödigt och upphörde att försöka få plats jämte Aili på de små kullarna med mossa och förna. Dima klev ner i vattnet, som inte var särskilt djupt, och plaskade fint i slakt koppel jämte Matte och Aili. Han förstod snabbt att här var det inte att tänka på att rycka till i kopplet i ett raskt långhopp vidare till andra sidan. Det var bussigt tyckte Matte, som inte ville vinterbada.
En balansakt var det och Matte kände att balansen var god. Bra vardagsträning med krav på gott koppeluppförande av en anledning. Inte bara för att. Sådan hundträning gillar Matte bäst. Man kräver inte något av hunden bara för att få den att lära sig lyda order. Det man begär av hunden fyller en funktion.
Det känns roligare att få hunden att göra som man ber den, när det finns ett reellt syfte och en konkret situation bakom begäran. För att uppnå ett gott samarbete i en faktisk situation. Nu begärde Matte att hennes hundar skulle göra som hon bad dem för att hon inte skulle ryckas omkull bland stenar i en brant nerförpassage eller ryckas omkull i iskallt vatten.
Därmed inte sagt att det inte var roligt att lära både Aili och hennes mamma Modji en massa trick, för att få titeln " Trick Dog Champion" - godkänd av kennelklubbarna i USA och Kannada. Som de första Lapska Vallhundarna.