Mattes hundliv började inte med Lapsk Vallhund. Vägen dit gick via en första hund, en Dvärgpudel i tonåren, sedan Siberian Husky och drag 1974. Ett stort steg. Dvärgpudel, omplacerad Huskyslyngel och en treårig son samtidigt. Sedan dess har det varit hundar kontinuerligt i Mattes liv. Ännu en Husky och sedan två Husky/Schäfermixer. Därefter Lapsk Vallhund sedan 1998 och nu en Lapskliknande urhund född i Ryssland för drygt ett år sedan. Härliga hundar allihop!
Härliga minnen dök upp när Matte fick ett ledsamt besked på nyheterna nu på fredagmorgonen. Det anrika och kända gamla stationshuset i Hemfosa på Södertörn har brunnit ner i natt. Stationshuset byggdes 1901. Det upphörde att användas som statioenshus 1963 och blev så småningom en privatbostad. En period ett centrum för många som körde drag med Husky i Stockholmstrakten i mitten på sjuttiotalet. Hemfosa derby! I stationshuset bodde John med sin Guri, barn och Huskies och här bjöds på banankaka efter amerikanskt recept. Ett gäng dragentusiaster tränade drag med släde kring Stockholm och Matte körde en gång ett trespann längs gångvägar på Djurgården. Gärdet bjöd på bra träningsmöjligheter, liksom raksträckorna längs Djurgårdsbrunnskanalen. En Siberian Huskyklubb underställd Polarhundklubben bildades och Matte ägnade sig åt lite av varje kring detta och dåvarande Husse körde hundar. Ett annat hundliv för länge sedan. Då när man var tvungen att ställa in en tävling på grund av för sträng kyla och frågan om gränsen låg vid 18 eller 20 minusgrader uppstod. Strax utanför Stockholm.
Steget från Husky via Huskymix ledde till Lapsk Vallhund och kändes inte långt alls. Samma typ av hund. Då när Lapska Gázzi flyttade in nio månader gammal 1998 och var en riktig slyngla! En tonåring, som precis som Dima behövde stagas upp och få en vettig sysselsättning för att få ramar och regler. Tonåringar är som de är, oavsett antal ben. Gázzi var en mycket bra hund när Matte hittat rätt knappar att trycka på och att leva sitt liv som arbetslös avelstik var inget för henne. En bra räddningshund blev hon. En kull med fyra fina valpar fick hon hos Matte. Även med Dima är det de där rätta knapparna som måste hittas.
Nu efter snart fyra månader tillsammans i träning och i vardag, känner Matte att många av de där knapparna är hittade hos Dima. Att jobba med ljud funkar bra med Dima. Han är mycket ljudkänslig - icke att förväxla med rädsla! Att byta namn till ett namn med ljud som intresserar honom var en bra start. Diiiiima - med falsettröst väcker hans nyfikenhet! Även uttalat med mycket låg röst. Dima lyssnar oerhört intresserat när man berättar saker för honom! Huvudet vrids på sned och nästan ur led och blicken är intensivt uppmärksam. Ljudknappen är hos Dima en väldigt viktig knapp för god kommunikation med honom. Även nyfikenhetsknappen. Kan man väcka hans nyfikenhet, vilket inte är svårt, vinner man mycket!
I övrigt är Dima väldigt mycket som en Lapsk Vallhund helt allmänt. Självständig men intresserad av att samarbeta. En nyfiken Matte undrar om det finns några vallningsanlag hos Dima? Eller är det bara jakt som gäller? Han ser mer ut som en vallhund än en jakthund. Framtiden får utvisa.
Klicka för större bild.
