Måndag.
Under förmiddagen roade sig Matte med att försöka hålla rent och ordning i stugan. Sysslor som Matte uppskattar mindre än att hålla fint i trädgården/på tomten. Där den inhägnade trädgården kräver mer omsorg än den icke inhägnade delen, som är skogstomt på ett berg. Odlingssäsongen är över och kvar är endast att rensa bort de överblommade perenner som inte är dekorativa, innehåller frön till fåglarna och blir fantastiska när de kläs i frost. Kvar är även att räfsa undan eklöv närmast huset och täckande betongplattor. Merparten av löven får ligga kvar och multna och en hel del krattar Matte in under buskar. Vad som ligger på gräsmattan och är kvar i vår klipps vid första klippningen. Matte tar mer än gärna till sig nya rön, som säger att man inte skall städa för noga i sin trädgård av flera skäl. Eklöv passar fint att peta in under raden med rhododendron.
Mitt på dagen valde Matte att lämna trädgården ifred och tog med Aili på en powerwalk på vägarna i området. Den gamla vanliga Mossvägenrundan med ett berg att traska över halvvägs. Efter uppvärmning med nosande för Aili och toabesök satte Matte fart. Snart skedde ett hundmöte och Aili var taggad och lite ljudlig men skällde inte. En bekant och med Aili jämnstor hund som bor i närheten. Taggad även den, men båda med mattar som håller farten och passerar varandra utan att ta kontakt. Signalerande till sina hundar att man inte hälsar på alla. Så småningom dök två stora hundar med ägare upp på vägen. En med kunnig ägare, en med mindre kunnig ägare vad Matte förstått. Trots storleken på hundarna gick det väldigt långsamt framåt. Känslan var någon form av förmedlande av hundkunskap vid hundmöten och det fungerade fint. Aili mötte duon, många gånger större än hon själv och valde att passera ljudlöst och allmänt diskret. Ett klokt beslut. De två stora hundarna hölls vid mötet i mycket korta koppel under stor kontroll, på motsatt sida av den smala vägen. Ett snyggt och prydligt hundmöte även detta. Matte öste på och försökte pressa idealtiden lite på sträckan, vilket lyckades med fem minuter. Matte gick sig svettig och den öppna jackan flaxade trots duggregnet. En skön känsla! Tacksamhet för att kunna.
Väl hemma tog Matte en paus och vilade kroppen med kaffe och macka och Aili fick ett hundtugg. Därefter tog Matte med sig Aili ut igen och donade med lite av varje. Rosorna och några andra växter behöver granris runt fötterna inför vintern och granris finns det gott om tvärs över vägen. Stora granar sträcker sina grenar ut över diket och försämrar sikten, när rådjuren passerar snett emot Lapskreviret från och till skogen. Matte klippte rent för fri sikt för både bilister och rådjur, samt för alla som passerar på stigen som leder upp i skogen. Det var några år sedan sist och en hel del granris kunde bäras hem. Aili höll sig kring uterummet, dörren stod öppen och valde ömsom att ligga i sin korg och att vara ute och hålla koll på Matte i de återkommande skurarna.
När Matte var klar med granriset råkade hon, som av en händelse, förlägga en trädgårdshandske. Liten och svart syntes den inte på håll. Aili fick i uppgift att leta rätt på och apportera in Mattes handske. Det gjorde hon fint och därefter gömde Matte handsken på lite olika sätt ytterligare några gånger. Ibland fick Aili se Matte gå iväg och kasta handsken över bäcken, för undvikande av spår och ibland fick hon inte alls se vart Matte tog vägen, när hon tappade bort sin handske. Allt för variation i träningen. Avslutning och belöning blev det när Matte kastade iväg handsken åt Aili att apportera några gånger.
Efter en snabbfika i stugan bestämde sig Matte helt oplanerat för att ta med sig Aili iväg på ännu en promenad den här dagen. Det var sent och skulle snart skymma på, men Matte begav sig iväg upp till sjön, där Aili fick skrota omkring lös nära Matte och nosa så mycket hon ville. Matte var inte ute för att motionera. Stämningen vid sjön i skymningen lockade. Ljuset över vattnet och regnet och hösten och ensamheten. En del söker sig till kyrkan. Matte söker sig ut i naturen och då med minst en hund i sällskap. Aili var det bästa sällskap man kan tänka sig!