Det pågår ett renoveringsprojekt. Matte är ett renoveringsobjekt. Sven -Bertil Taube yttrade för en del år sedan i en intervju: "skall man bli gammal får man inte vara en lipsill!" Han har så rätt. Med åren och tilltagande ålder uppstår skavanker på bilar så väl som på levande varelser. Inklusive Matte. För fyra år sedan fick Matte sin andra höft utbytt. Den första byttes drygt fem år dessförinnan. Bra resultat blev det båda gångerna! Proteserna har fått gå mycket under sina relativt korta liv och Matte är tacksam för dem båda. Sedan har renoveringsarbetet intensifierats den senaste tiden, med relativt smärtsamma men nödvändiga åtgärder, som att ge full utsikt genom båda ögonen och en fungerande käft.
Onsdag.
Matte genomled en andra natt utan sömn. En timme före midnatt och en timme efter midnatt var allt. Två nätter i rad. Matte var desperat och varenda steg hon tog fick vardpepåer kring två tänder att få sjögång. Det finns en nerv i ansiktet som heter trigeminusnerven med en förgrening i underkäken, en i överkäken och en upp mot bihålorna. Denna nerv har Matte haft inflammation i tidigare och det är inget hon önska någon. Denna nerv tranporterar nu smärtsignaler från underkäken vidare, vilket känns väldigt onödigt. Det räcker så väl med att det sprängvärker i halva underkäken. Är man desperat gör man desperata saker. Matte tog fram stegstolen och nådde allra högst upp i det översta köksskåpet. Där fanns reserven. I samband med höfternas gradvisa utslitning fick Matte potenta smärtstillande mediciner. Slattarna av dessa har Matte sparat så som varande bra att ha i en oviss framtid. Nu var de bra att ha, tänkte Matte och testade en tablett i en triangelmärkt ask. En sort som inte längre får säljas. Hoppet om lindring var stort. Den tabletten visade sig vara totalt verkningslös mot den nuvarande värken. Matte var plågad. Försökte mentalt förtränga den. Timmarna gick. Inte Matte. Hon satt så stilla hon kunde i trädgården och lät sig värmas av solen. Hundarna kunde då få vara ute på tomten och ha det gott. Så fort Matte reste sig och gick någonstans körde det glödande spikar i underkäken. Så då gjorde hon inte det. Hon satt stilla. Funderade över kvällens träning, där Mattes telefon är den som öppnar grinden till träningsområdet. Hur göra om inte Matte kunde träna och Husse åkte iväg för att åtminstone låta Aili få träna lite utomhus, på de stora ytorna i bergtäkten. Äntligen.
Matte funderade även på annat. Vad mer kunde hon testa för att bli av med värken. Då mindes hon en annan ask med värktabletter som borde finnas kvar i 'braatthaförrådet'. Matte kollade. Planerade. Klockan två klättrade hon åter upp på trappstegen i köket. Hittade asken och ett hopp tändes. En Voltaren Supp stoppades upp där den skulle få göra nytta. Sedan satte sig Matte åter ute på tomten och väntade. Somnade till av ren utmattning. Troligtvis tack vare att smärtan långsamt klingade av. Microsömn. Vaknade klockan tre och ALLT var annorlunda. Den outhärdliga smärtan var borta. Totalt borta. !? Vilken underbar känsla! Eufori! Att innehållet i asken var elva år gammalt hade inte påverkat effekten något. Matte skulle kunna åka träna med hundarna om ett par timmar!!! Så småningom bör alla tabletter med antibiotika som Matte skall ta dagligen få bort smärtan, men det gäller att orka stå ut till dess. Matte hade fått en ny tid bokad hos tandläkaren under fredagen.
Iväg for flocken precis som vanligt! Matte kunde ringa till grinden och släppa in träningsgruppen, där samtliga närvarade vid premiären på området detta år. All snö och all is var äntligen borta och kvällen ljus länge nog för bra träning för alla. Vardagslycka!
Matte lyckades gång efter gång hitta bra gömställen och knöla sig ner mellan stora betongblock, där det var svårare att trassla sig ut igen. Allt för kunna gömma sig bra och få till bra sök för sina träningskompisar. Matte blev hittad av både Ailis morbror Lime och hennes son Sumo samt ytterligare några hundar. Aili fick ett stort frisök bland diverse hindrande föremål, i det som varit ett bra träningsområde i många år nu. Mycket 'skrot' finns det här för en bra räddningshundträning och det närmaste något ruinliknande som finns i närheten. En hörna med lite av varje att klättra runt bland. Aili hittade sina figuranter varefter och hon jobbade i god fart och säkert. Matte visste inte var figuranterna hade gömt sig. Matte gladdes åt att få se Aili söka så bra och över att trots allt kunna genomföra en träningskväll, efter så lite sömn som totalt fyra timmar under två nätter. Lite för lite mat i magen därtill.
När det gällde Dimas träning var Matte tvungen att begränsa sig själv. Väl medveten om att hon inte sovit och borde vara genomtrött och om att hon gick omkring som ett vandrande apotek. Dima kan inte släppas lös på frisök på länge ännu i liknande miljöer och här har han aldrig varit. Nyfikenheten på området torde vara väldigt stor! Matte bad figuranterna att gömma sig längt skrotområdets ytterkant för att Matte inte skulle gå överstyr bland alla hinder, när hon skulle söka med en yster och stark Dima i lina. Dima fick gå sist av alla och mycket gammal vittring fanns överallt, utöver de fyra gömda figuranterna. Det fick kompensera för att han fick ett mindre och kortare sök än övriga hundar. Dima är duktig och han hittade alla utan problem.
En mycket bra träningskväll avslutades med en gemensam måltid och Matte kände sig äntligen helt normal. Varken trött eller smärtpåverkad. Lycka i det lilla.
I hopp om att få sova en hel natt smärtfri spädde Matte på med ännu en 'Voltarensupp' innan sänggående och nu på torsdagmorgonen är Matte äntligen utsövd och hppas på att kunna ge sina hundar en ordentlig promenad under dagen.