Tisdagmorgonen var kall och blöt och för första gången på många månader avstod Modji från att "gå till jobbet" efter frukosten! Efter frukosten ställer hon sig annars uppfordrande vid ytterdörren för att gå ut och lägga sig tillrätta i korgstolen i uterummet. Därifrån har hon full koll ut över tomten, vägen och infarten. Oftast får hon sällskap av "assistenten" Aili, som lägger sig mer i skymundan, i den mjukbäddade pilkorgen bredvid stolen. Märker hon minsta "varning" från sin mor ansluter hon och så står de båda vid glasdörren och spanar intensivt! Att det finns mycket vakt i de Lapska har nog många märkt och alla förefaller inte beredda på detta när de köper en Lapskvalp. Alla förefaller inte heller beredda på det stora djurintresset i rasen, som inkluderar intresse för att dra på vilt. En vallhund måste ha ett djurintresse. Vad Modji och Aili spanar på från sin lätt upphöjda plats, är nog oftare rådjuren och grannarnas katter, samt så här års alla fåglar som hittar föda i trädgården, än människor och hundar på vägen utanför. Men när det passerar tvåbenta medförande fyrbenta på vägen är de så klart alerta! Lätta "uff" kan höras, men inga skall. Rådjuren orsakar den högsta ljudnivån, där Aili gnäller högt och vill ut! Vill kolla vid staketet! Där de hundvana rådjuren passerar i godan ro, på väg till och från fallfruktdignande trädgårdar.
På eftermiddagen var det dags för Matte att få sin andra genomkörare av den nyfunna kotknackaren. Hon föreföll nöjd med sitt arbete i förra veckan och ansåg Matte ha blivit rak igen, med lika långa ben. "Du såg faktiskt lite rolig ut innan!" Det förvånar inte Matte det minsta, med de gåproblemen och smärtan. Tilltagande sedan i vintras. Efter att åter ha knölats ihop på britsen i en yogaposition och därefter ha knäckts i både bäcken och rygg samt i nacken hoppas Matte på fortsatt partiellt föryngrande. Allt är ju relativt, men att kunna gå, sitta och ligga någorlunda obehindrat, känns som en förutsättning för att inte rasa ihop helt. För hundarnas skull om inte annat.