En hund som är avlad för att valla djur måste ha ett djurintresse. En hund av en vallhundras måste födas med ett intresse för djur för att fungera som det är tänkt på jobbet. Matte veterligen används inte Border Collie som jakthund och djurintresset skall vara länkat till vallningssituationer och inget annat.
En Lapsk Vallhund är tänkt att fungera som vallhund inom renskötseln. En fösande kroppsvallare som även har använts och används som drivande jakthund. Många Lapska Vallhundar är även duktiga eftersökshundar - skadat vilt. Djurintresset måste finnas där. Det är föraren som avgör vem/vad hunden skall följa efter och när! För att kunna förmedla denna önskan till sin hund krävs viss hundvana.
Att släppa lös en ung Lapsk Vallhund och låta den springa fritt, utan kontroll, bjuder snart hunden på det första tillfället att sticka efter ett flyende djur av någon art. Kanske utan att jag som förare ser vad som händer. Hunden har dragit sin första vinstlott och det glömmer den inte. Inte jag heller som förare, om jakten råkade gå över en trafikerad väg, järnväg eller ut på tunn is. Eller framför näsan på renägaren eller jakträttsinnehavaren.
Som Husses privatsekreterare på FB bland annat, läser Matte nu ett synnerligen bra inlägg från "3 vallare" om just detta. Hundar som drar på vilt. Delat av en Lapskägare i gruppen "Lapsk Vallhund".
Kopierat från FB:
Vardagslydnad handlar om vanor!
På filmen ser du hur min hund Fisken får syn på ett rådjur och självmant vänder om och springer till mig.
När jag lägger ut den typen av filmer blir ibland responsen att "min hund skulle aldrig välja en köttbulle före ett rådjur!". Den reaktionen är helt förståelig, det finns nog nästan ingen hund som skulle välja en köttbulle före att få jaga efter ett djur. Vad man missar i resonemanget är att när hunden frivilligt vänder om så handlar inte om värdet på köttbullen, det handlar om vilka vanor jag skapat. Tanken "jaga efter" ska enkelt uttryckt inte poppa upp som ett alternativ.
Väldigt mycket av det man kan få problem med i vardagen -att hunden sticker, att den jagar etc- är sådant som vi faktiskt har lärt hunden att göra. Självklart inte med vilje och avsikt men genom att missa att tillrättalägga och förebygga -och träna in ett alternativ INNAN problembeteendet poppar upp.
Att tillrättalägga och förebygga är särskilt vanligt att man missar och det är synd för det är där smart hundhållning verkligen gör skillnad. Det är mycket svårare och tar längre tid att lära om en hund som redan fått öva sig på ett beteende än den som aldrig gjort det. Men ofta vill vi ge våra hundar för mycket frihet för tidigt. Det leder lätt till att hunden lär sig att ta allt större egna utflykter på promenaderna. Först är den bara lite längre bort, sedan börjar den hamna utom synhåll och vips en dag stöter hunden på något frestande -en hare kanske- utan att ägaren kanske ens ser det. Oavsett om hunden den gången jagat efter eller ej, har vi missat chansen att lära hunden det vi tycker är det önskvärda beteendet vid åsyn av vilt. Kanske märker hundägaren att hunden börjar ta större lovar, vara borta längre etc innan man en dag inser att hoppsan, min hund jagar ju.
Att nu när hunden lärt sig att jaga och uppskattar det gå in och tro att den ska välja en köttbulle i skarpt läge är inte troligt. Det kräver att man backar bandet, skapar nya vanor, tillrättalägger vardagen och övar, övar, övar. Det tar tid och engagemang.
Försöker man bara lite halvhjärtat att träna om beteendet är lätt att man tröttnar innan träningen ger resultat. Då pendlar en del över till att hävda att "man måste säga till dem!" Men, handen på hjärtat, jag har genom åren träffat mängder av hundar som blivit korrigerade på allehanda sätt och som ändå fortsatt att jaga. Kanske inte om ägaren varit nära nog eller hunnit vråla innan hunden börjat springa, men viljan att jaga har definitivt funnits kvar. Även träning med korrigeringar kräver tid, engagemang och tillrättaläggande för att fungera. Quick fix håller sällan längre än första överraskningen!
Så var smart, förebygg och tillrättalägg och skapa goda vanor direkt så är så mycket vunnet!
För mina hundar börjar den här träningen direkt när de är 8 veckor. Vi går pyttesmå promenader i skogen, bara jag och valpen så inget distraherar mig. All kontakt med vilt belönas. Doft, syn, ljud. Och belöningarna tar tid. Jag lägger ner min själ i dem. Många godisar, roliga uppgifter. I början vänder vi också alltid om och går bort från viltet för att göra det ännu lättare och tydligare för valpen.
När valpen börjar bli unghund vet jag att den kommer vilja utforska mer. En unghund är programmerad att våga sig längre bort och ska vilja utforska saker på egen hand! Då förebygger jag genom att under unghundsperioden aldrig chansa. Jag har långlina på, jag låter aldrig unghunden hinna komma långt ifrån mig, jag är väldigt noga med när och var den är lös etc. Det jag aldrig gör är att låta den springa ihop med en annan otränad hund medan jag själv går och glor i mobilen eller pratar med en promenadkompis. Vill jag göra det, då är min unghund kopplad. Och jag fortsätter belöna alla gånger vi möter vilt!
Vår tomt är inhägnad men vi får ofta in djur på tomten. Älgar, rådjur, harar och grävling har vi haft där. Det leder till min andra plan för förebyggande: mina valpar och ffa unghundar släpps inte ut ensamma på tomten! (Mina vuxna hundar som inte bryr sig om vilt är däremot ofta ute själva). Det innebär att jag även vid morgonens och kvällens snabbrastning går med min unghund ut på tomten. Varje gång. För att han inte ska möta vilt ensam och lära sig jaga (nej inte ens småfåglar!). Detta gör jag fortfarande med Fajt som är 18 månader. En mycket liten uppoffring när jag vet hur stor fördel det ger på sikt.
Mina hundar träffar idag på vilt varje dag på nästan varje promenad. De är lösa, de vänder självmant om och kommer till mig även de gånger jag inte sett viltet i förväg. För det får de idag oftast en liten bit torrfoder (har alltid med mig i jackfickan), ibland inget mer än beröm och ibland leker vi en stund. Men det är när beteendet redan är väldigt väl befäst, när jag lär in det belönar jag mycket bättre!
Vägen till Fiskens reaktion på filmen handlar inte om att hunden hellre skulle välja en köttbulle före ett rådjur, utan om att skapa vanor. Och då är det att illrättalägga och förebygga de allra bästa redskapen man kan ha.
Goda vanor - så mycket effektivare än all världens korrigeringar. Och så mycket trevligare.
Det är inte på världens godaste köttbulle det hänger! En jagande hund har en enda sak i huvudet och det är jakten. Hörseln blockeras och det spelar ingen roll hur jag skriker och blåser i visselpipan! Det är på MIG SOM FÖRARE det hänger. Det är jag som är ansvarig för att min hund uppför sig korrekt och dit hör inte att dra på vilt. Det är JAG SOM FÖRARE/HUNDÄGARE som är skyldig att ha min hund under kontroll och att ha lärt den vad som gäller INNAN JAG SLÄPPER HUNDEN LÖS. Vardagslydnad som innebär att hunden sedan allra första dagen med mig får lära sig att MAN JAGAR INGA DJUR. Med mindre än att jag skall använda hunden som jakthund och då är det REGLER för VAD och NÄR. DET ÄR JAG SOM HUNDÄGARE SOM BESTÄMMER VAD MIN HUND FÅR OCH INTE FÅR. Ingen hund får dra iväg okontrollerat på vilt någonstans. Vid någon tid på året!
Det håller inte att säga att "min hund kommer alltid tillbaka efter ett tag". En lös hund skall vara under kontroll och inom synhåll. För att kunna ha sin hund lös krävs TRÄNING. Mycket träning och en god relation hund-förare och för det krävs hundkunskap.
En Lapsk Vallhund helt utan djurintresse och helt utan vallningsintresse är inte rastypisk. Tyvärr läser Matte då och då om Lapska Vallhundar som är totalt ointresserade av alla djur. Av vilt och av att valla. Vallningsanlagen hos en polar vallhund får inte avlas bort! För att slippa viltintresset. För att anpassa rasen till efterfrågan av alltför många.
Vill jag inte ha en hund som kan blanda ihop att jaga rådjur och att valla/fösa renar på kommando om jag inte lyckas lära den skillnaden och vill jag inte ha en hund som har lätt att skälla, skall jag inte köpa en Lapsk Vallhund!
En renvallande hund som har lätt att skälla och som även används som jakthund. En arbetande hundras som ställer en del krav på sin ägare/förare. Om den är rastypisk och duglig till det den avlats för att göra.
Låt den förbli det den var tänkt att vara och anpassa inte rasen efter efterfrågan på ännu en "robust sällskapshund, lämplig för skogspromenader och vandringar".
Det finns redan många sådana raser. Köp en av dem i stället. Låt den Lapska Vallhunden förbli det den skall vara. Duglig som medhjälpare i renskötseln.
Matte blir ledsen när hon läser att det finns Lapska Vallhundar som varken vill valla eller är intresserade av djur i någon form - till sina ägares stora belåtenhet. Vart är rasen på väg. (?) Retorisk fråga. Man vill ha hundar som ser ut som Lapska Vallhundar - men absolut inte intresserar sig för andra djur eller skäller. Över huvud taget. Köp då en annan ras! Eller ingen hund alls. Alla hundar skall lära sig vardagslydnad.
Är man inte beredd att lägga tid och energi på att uppfostra och utbilda en hund till en välfungerande hund, som som en självklarhet kan uppföra sig väl i olika sammanhang, bör man avstå hundköpet. Att köpa en Lapsk Vallhund för att i huvudsak vara sällskap/kompis till ett litet barn är ingen bra idé. En fyraåring är inte mogen nog att få en Lapsk i julklapp. För att träna agility med. En Lapsk gör lite som den vill om den vill. Eller inte vill samarbeta alls.
