Söndag - tisdag.
I Dalarna finns en hel del Lapska Vallhundar med ägare intresserade av att vara aktiva med sina hundar, så då ordnar man träffar där man har roligt tillsammans. Vilket innebär att man promenerar, grillar korv, snackar hund, utbyter erfarenheter och gör saker som involverar hundarna på olik sätt. Ofta har det varit sökträning när man nu har haft tillgång till flera figuranter. Alla kan inte komma alltid och Husse och Matte ingår perifert i denna grupp, trots stort avstånd till Dalarna. Många träffar har det varit och många har Husse och Matte inte kunnat närvara vid. Nu var det äntligen dags. Skälen att ge sig iväg denna helg var många. Ett stort behov av att träffa trevliga människor, var vad som fick Lapskflocken att sätta sig i bilen för en bilresa på tre och en halv timme enkel resa, samt en hotellövernattning. Coronaisoleringen i ett år sätter sina spår och ett avbrott i vardagen var av nöden. Bra väglag var en grundläggande förutsättning för att resan verkligen skulle blir av. Det såg lovande ut!
När flocken gav sig iväg mycket tidigt på söndagmorgonen hade det snöat på natten och ett väderomslag hade gett ishalka på den slingriga vägen ut från skogen. Det var fruktansvärt halt den första milen, men det blev bättre på motorvägen. Även i Dalarna hade det snöat och vid ankomsten sprack planerna direkt. Bilarna tog sig inte fram till den tänkta platsen i skogen. En ny plats valdes och här behövdes spikskor eller broddar då snön dolde isiga stigar och vägar. Svårgånget var ordet! Därtill var det en isande och mycket kraftig vind med stormstyrka i byarna. Att hålla sig på benen var stundtals tämligen omöjligt och några halkade omkull men ingen skadade sig som tur var. För ett säkrare underlag lämnade gruppen vägen och tog sig ut i gallrad ungskog med ris och stubbar att snubbla på - men ingen halka! Vinden ven, träden vajade, de sju Lapska Vallhundarna, den Finska Lapphunden och deras sex förare hade fullt sjå att ta sig fram över stock, sten och ris och mellan höga och smala stammar. Skogen tog slut och klungan med folk och hundar befann sig plötsligt på någons tomt.... Men här var det inte ishalka och på något sätt måste man ta sig tillbaka till bilarna. Husägaren visade sig vara bekant med någon i sällskapet och fri lejd över tomten gavs! Mycket uppskattat!
Klicka för större bild.
Så var det där med korvgrillningen. Att elda var inte att tänka på med rådande vindförhållanden och kall korv kan man ju äta. Men kyleffekten när man kombinerade yttertemperatur och vindstyrka gav något som liknade polarkyla. Före klimatkrisen. En gentil inbjudan gavs till hundgruppen att få äta medhavd matsäck och mikrad korv i en lähörna i en trädgård och detta mottogs tacksamt! I lä mellan en hög och tät häck och ett hus, avnjöt gruppen sin måltid i gassande sol från klarblå himmel och mådde gott tillsammans! Blåsten syntes i omgivande trädtoppar, men kändes inte polarkall. Så mycket hundaktivitet hanns inte med utöver den strapatsrika promenaden i skogen, men det var gott så och alla var nöjda. Det är alltid trevligt att träffas och snacka hund och även lite annat!
Måndag.
Efter övernattningen på ett mycket bra hotellrum på ett öde hotell, ägnade sig Husse och Matte åt lite shopping i nu rätt ödsliga outlet-butiker. För att sedan ta en kortare hundpromenad i det soliga och nu inte blåsiga vädret. Innan färden söderut blev det ännu mer hundsnack och social samvaro, men i det mindre formatet. Nu var det hundarnas tur att få umgås med varandra. Unga grabbar behöver få lära sig ett och annat av äldre damer! Tvååriga Lapskgrabben Basse blev väldigt förtjust när Modji och Aili kom och hälsade på! Unga killar tenderar att ha en enda sak i huvudet när de träffar damer, så och denne yngling. Aili som eventuellt var på väg att börja löpa var oerhört tydlig med att hennes bakdel hade ingen annan med att göra! Tolvåriga Modji hade en ängels tålamod med den okunnige och hormonstinne uppvaktaren. Modji har aldrig någonsin visat humör mot någon! Vare sig fyrbent eller tvåbent. Inte heller nu. När han försökte kliva på klev hon undan och skällde ut honom vänligt men bestämt. Visade honom i stället vissa lekinviter. Hon vände sig bort när han blev jobbig, vilket fick honom att alltmer börja fundera på ett annat sätt att närma sig den äldre damen. Lite brydd var han nog från början, då Modji inte stämmer med tikars doftbild genom att vara kastrerad sedan Ailis födsel. Mot Mattes vilja.
Så plötsligt kom han på att Modji kanske hade en poäng, när hon försökte bjuda upp honom till lek, när han bara var parningsintresserad. Han sjönk ihop framför henne och visade lekinviter! Vilket Modji snabbt nappade på! Han fick utdelning för ett korrekt beteende! Det var helt underbart att se! För en ung hanhund på två år var detta nog en av hans viktigaste lektioner hittills i livet. Den ena tiken doftade mycket lockande men var inte i höglöp. Den andra var kastrerad. Ingen av dem ville bli parad. Han ville PARA! Framgångarna uteblev helt. Däremot ville den gamla tanten gärna leka med honom! Inte hennes sjuåriga dotter. En lektion för livet.
Hem kom flocken i kvällningen, efter en mycket välbehövlig minisemester med social samvaro och hundsnack, samt laddade batterier. Mycket frisk luft blev det - när man bara umgås utomhus!
Tisdag.
Efter en lite loj förmiddag med uppackning och inomhusvistelse när det blåste kallt och snöade ute, fick flocken oväntat besök. Någon behövde en valplåda och någon valplåda behöver inte Matte igen. Efter fika i uterummet med viss uppvärmning av infravärme lämnade valplådan flocken. Den har tjänstgjort sedan 2003, när Matte hade sin första valpkull. Ett hembygge av alla Mattes sparade braochhabrädstumpar och den har fungerat alldeles utmärkt! Stor och härlig med möjlighet för valparna att tidigt ta sig ut på små turer, bortom morsans och syskonens kroppsvärme. För att hitta tillbaka måste man jobba lite och nosa sig på rätt kurs igen. Det Matte har sett hos valparna de första dagarna har i stort sett alltid bestått, som en del av personligheten upp i vuxen ålder. Många förordar små valplådor, så att valparna inte går vilse och fryser och svälter. Ingen enda av de Lapska valpar som fötts här har på något sätt visat annat än god förmåga att ge sig ut på tur, innan vare sig ögon eller öron fungerat, för att även hitta tillbaka till maten och värmen utan problem. Överlevnadsinstinken har varit mycket stark hos dem alla! Lapska valpar är inte som vilka valpar som helst. En urhundras har starka instinkter gällande överlevnad. Något att tänka på om man vill köpa en Lapsk Vallhund. Helt allmänt.