Fredag.
Solen sken och det blåste från söder i stället för från norr, vilket innebar aningen mindre isiga vindar och solen fick chansen att värma lite mer.
Matte tog med hundarna på en rätt lång och väldigt vårlig promenad i omgivningarna. Blåsippor och vitsippor kunde ses intill vägen som ledde hemifrån, fåglarna ackompanjerade Lapskflockens promenad bort mot Långsjön. Den i höstas hårt belagda vägen är tillkörd med två hjulspår och i övrigt ligger gruset löst uppepå och de sluttande kanterna är än mer sluttande och ytan är tjockt och halkigt grusat med grova stenar, som ine körts ner i det kladdiga underlaget. Varför alla som går på vägen, inga cyklar ses längre, måste hålla sig i mitten av vägen. Trafikhastigheten på den 30-skyltade vägen ligger numera på 50-70 km/timmen. Som fotgängere inom ett fritidshusområde är man rätt utsatt med andra ord. Inte mindre utsatta var Matte och hundarna när de på den större "landsvägen" genom skogen måste traska ett stycke för att nå badplatsen vid Långsjön. I en skarp kurva omgiven av hög bergvägg och vägräcke mötte Matte en mobilpratande bilist i mycket hög fart. Med höger arm i böj och mobilen i högerörat såg han inte Matte och hundarna när han kom ur kurvan! Matte gjorde sig och hundarna platta som ett frimärke mot bergväggen när han plötsligt fick se hundgruppen. Varpå han med vänster hand drog till i ratten och fick ett kast i bilen och vinglade över på motsatt sida. Fick ordning på bilen och fortsatte i samma fart. Av någon märklig anledning fick han inte ett möte just då. Slumpen. Mattes hjärta stannade till och rusade sedan vidare. En fin promenad kändes nära slutet.
Matte och hundarna tog sig vidare ner till badet med den renoverade fina stranden och med flytbryggorna i T-form med sitt lilla hopptorn. Här kunde man svagt skymta den hetsiga trafiken ovanför sjön, avskärmad av en behaglig trädridå.
Matte tog med hundarna ut på bryggan, där vinden tog tag rejält i Matte och Matte tog i sin tur ett rejält tag i stativet till hopptornet! Vattnet var iskallt och Matte ville inte få ett ofrivilligt bad medförande tre kopplade hundar. Bryggorna gungade en aning när man gick på dem och för Aili blev det lite båtkänsla och båtträning. Modji och Násti tränades på samma sätt när de var unga. I sommar väntar mer träning på att åka i liten båt för Aili! Att träna specialsök i vatten på hemmaplan kan man göra medelst lite godis. Vattenvana och nosarbete kombinerades, när Matte hade små minigodisar i form av små hjärtan som hon släppte ner i vattnet nära stranden.
Först byggde Matte träningen på konkurens och på ca 10 cm. djup släppte Matte ner godisbitar och lät alla tre hundarna kopplat söka rätt på dem. Matte gick ut på bryggan och lät hundarna följa med utåt, vartefter nya godisbitar släpptes ner. Till slut var gränsen nådd för hur djupt de ville stoppa ner sina skallar i vattnet för att fiska godis. När alla gick i sanden virvlades den upp och hundarna måste använda näsorna för att upptäcka de små godisbitarna.
Därefter blev det någon form av konkurens och do-as-I-do träning. Om nu allt man gör med hunden måste ha ett namn? Matte tränar efter sin egen skalle och följer inte några speciella metoder eller skolor. Vilket förefaller passa rasen rätt bra. Träning med fantasi för en fantasifull hundras.
Nu band Matte upp de tre Lapska vid bryggfästet och placerade ut tre godisbitar allt längre ut längs med bryggan. Sedan släpptes Modji på godissök i vattnet. Snabbt och säker hittade Modji sina godisbitar och den som låg längst ut skrapade hon in på grundare vatten med tassen! Bitarna är alltså som en välklippt lillfingernagel i storlek och uppgiften var inte lätt! När Modji föste in den lilla biten doldes den av sanden och enbart näsan kunde avgöra var den fanns. Duktig Modji som inte räds att få vatten i ögonen!
Nástis tur blev det sedan och för henes del placerade Matte bitarna likartat, vilket även hon löste fint. Men hon fyndade några extra bitar med hjälp av sitt enda öga med mycket god syn! Några ljusa små stenar i samma storlek förväxlades som godis. Besviken Násti! Både Násti och Modji är uppvuxna med att söka godis i vatten. För Aili har det inte blivit riktigt på samma sätt, då Matte hindrats från att gå på klippor och stenar vid vattnet och känt sig ostadig med först en totalt utsliten höftled och sedan en nyopererad höft när Aili var en junior. Dålig balans och smidighet och gående intill vatten kändes inte som en bra kombination. Nu skulle Aili tränas som sin mor och mormor. En bra start är att Aili gillar vatten! Hon har badat med Matte vid en sandstrand tillsammans med de andra hundarna.
För Ailis del släppte Matte ner tre godisbitar betydligt närmare stranden och Aili släpptes lös och fick "leta" -kommando. Matte kröp på bryggan och stöttade lite. Aili gick i vattenbrynet och använde mest ögonen. När hon närmade sig godisbitarna kopplade hon in näsan då hon fick svag godisvittring. När Aili pekade på godiset med nosen, men tvekade att stoppa ner den, lyfte Matte godiset lite från botten och serverade det i handen under vattnet. Övningen upprepades ett flertal gånger och Aili började söka godiset med näsan och tog sig allt längre ut. En bra början! Förra sommaren visade Aili vid vattensökövningar i skärgården att hon lätt lokaliserade en hålförsedd plastbytta med korv, ett gott stycket ut på en stenig botten! Hon fyndade och lyfte helt överraskande upp plastbyttan ur vattnet och bar den till stranden för att få hjälp med locket!
Matte kände sig nöjd med dagens vattensökträning och vandrade vidare hemåt med tre våtansikten till Lapska, i lite kringelikrokar i området. Undvikande livsfarliga mobilpratare körande idiotfort i kurvor, på en smal och intensivt trafikerad väg.
Hemma väntade fika på nya altanen och hundarna trodde att det var någons födelsedag även denna dag och väntade på lyxfika med tuggpinnar för egen del. Vilket de blev blåsta på av en elak Matte. Det måste vara vardag för att söndagar skall uppskattas. Själv tog hon de sista små kanelbullarna som legat i frysen i ett pr år och varit bortglömda. Orättvist är livet ibland.