Husse och Matte har under 30 respektive 20 år deltagit vid ett stort antal funktionskontroller. Många mycket bra upplagda och genomförda, oavsett resultat för egna hundars slutresultat. Man har vartefter övergått till att inte ha en fix tid för frisöket, då man upptäckt att alla nyttjat i stort sett samma tid för att söka av ett angivet område och man har även övergått till att hellre fria än fälla och man har även meddelat ekipaget direkt vid avslutat sök om det bedömts som godkänt eller inte. Bedömarna har visat att de gjort en övergripande bedömning avseende ekipagets nivå. De har haft den kunskapen.
Söndagens funktionskontroll kommer dessvärre att gå till historien som en återgång till gamla tider och som en märkligt upplagd och utförd tillställning. Ett bottenrekord över åren avseende alla de prov som både Husse och Matte deltagit på. Start var angiven till klockan nio och en normallång funktionskontroll var att vänta. Slut vid fyratiden. Varför matsäck och planer för kvällen var anpassade för detta av både prövande och funktionärer/figuranter.
Klockan 19.40 kunde Husse och Matte äntligen styra hemåt! Då stod fortfarande ett gäng kvar och resonerade med bedömarna, då mycket fanns att diskutera! Det brukar det inte göra och på en rastningsrunda med hundarna mötte Matte en långväga deltagare på väg hem. Upprörda känslor fanns i den bilen. Det var inte svårt att upptäcka. Någon skulle börja jobba klockan 20, en annan var bjuden på middag och efterlystes ett flertal gånger. Efter denna funktionskontroll tvingades alltså ett gäng trötta deltagare, att mycket kraftigt försenade och hungriga sätta sig i sina bilar för att köra långt i tilltagande mörker. Är det vettigt?
Som figurant fick Matte tillfälle att storligen förundras några gånger. Provet börjar alltid med en påvisningsövning där hundarna skall skickas mot ett fristående föremål innehållande en figurant. Avsikten är att bedöma markeringens kvalitet i början av provdagen. Här hade man valt en liten byggnad stående intill en större byggnad och vinden låg mot den större byggnaden. Varför ett flertal av hundarna naturligtvis gick mot den större byggnaden och sökte vittring. Som tur var hade en av bedömarna gått iväg och stängt dörren till den större byggnaden strax innan första hunden startade. Hur tänkte man här? Det var markeringens kvaltiet som skulle bedömas. Detta var ingen sökuppgift.
Hundarna skall bedömas vid sök i mörker och vid markering på öppen figurant. Här hade man bakat ihop dessa bedömningar genom att placera en person öppet i en container och hunden skulle både bedömas på om den hade problem att markera i mörker och om den hade problem att markera en öppen figurant, eller vidrörde figuranten. Enligt uppgift på direkt fråga. Om nu hunden skulle tveka här, hur vet man då vad som orsakade tveksamheten? Skulle man ge hunden ett sämre betyg för mörkersöket eller markeringen på en öppen figurant?
Ett koppelsök skall ingå i provet och genomförs normalt så att hunden förs i koppel längs med eller runt ett utrymme i marklplan, där en dold figurant är placerad. Här hade man arrangerat ett punktsök med en djup lega i en sluten normalstor lastbilscontainer placerad ovanpå en annan container av samma storlek. Figuranten placerades i en container i markplan. Uner ett rör med en diameter som Mattes lilla tumme. Med en icke tätslutande dörr. Draget var mycket tydligt i utrymmet. Matte tillbringade lite tid där och kände tydligt draget och riktningen. Matte satt kvar när den sista hunden hade gått och då kom bedömarna och ville kontrollera utrymmet och eventuella ventiler längs med väggarna som kunde få vittringen att ta andra vägar upp i den övre containern. Matte frågade om problem uppstått och fick, motvilligt, till svar att flertalet av hundarna haft problem och att de flesta valt att placera vittringskällan längs med väggen i stället för vid röret. På en direkt fråga om provhund använts eller om rökpatron skulle testas blev svaret från bedömarna nekande. Anmärkningsvärt! Resultat: De båda bedömarna valde att kalla en markering vid väggen i den lilla containern för blindmarkering!!!!! I vilket fall när det gällde Násti. Självklart kom vittringen som i en skorsten upp genom det lilla hålet i golvet och sped sig i hela den övre containern. DETTA VAR INTE ETT KOREKT UPPLAGT KOPPELSÖK. DET VAR ETT PUNKTSÖK MED DJUP LEGA. Man bedömde här något helt annat än vad som var avsett. Okunnigt upplagt och okunnigt bedömt. Självklart skulle hundarna godkännas när de markerade i koppel på vittring! Blindmarkering är det om hunden markerar utan att vittring finns. Här fanns en hel container med spridd vittring längs med golv, väggar och tak.
En markering på hög figurant skall också bedömas. I kraftig vind, som på söndagens prov, förs vittringen långt bort och faller ner när den stöter på hinder. Násti fångade vittringen där den föll ner vid järnvägsvagnen intill den där figuranten var högt placerad. Násti markerade där och jobbade sig sedan vidare och hittade vittringskällan. Där hon också skallmarkerade. Detta bedömdes också som en blindmarkering av de båda bedömarna! Matte har med Gázzi blivit bedömd i en identisk situation där bedömaren insåg vindens vägar och vittringens med den och godkände även avståndsmarkeringen. Vittring fanns i mängd och därför skall det inte bedömas som en blindmarkering. Däremot som en oprecis markering.
Till följd av dessa, av bedömarna felaktigt benämnda blindmarkeringarna, underkändes Násti på provet. Hon gjorde ett synnerligen bra arbete hela dagen och fann och markerade samtliga utplacerade figuranter!
I övrigt reagerade många av de närvarande på sättet man inledde ruinsöket på. Man hade valt att sektionera en och samma rasmassehög i fem sektioner. Med gränser angivna av avvikande stenar. Hunden fick inte gå utanför utpekade gränser. "Säkerhetstänk". Helt OK, men varför placera en av figuranterna strax bakom den bakre gränsen i nästa avgränsade område? Här har räddningshundförarna sedan några år itutats att de måste jobba mycket mer på att få sina hundar att gå ut på djupet i ruinsöket. Man ansåg från den prövande myndigheten att hundarna generellt var för dåliga på att arbeta självständigt ut från föraren. Nu lades provet upp så att hundarnas ruinsök inleddes med att de fick vittring från en figurant och ständigt måste kallas tillbaka och skickas ut på nytt för att återkallas o.s.v. Hur vill ni ha det egentligen?! Undrade många. Som tränat sina hundar att gå ut och söka på djupet. Här kritiserades de generellt av bedömarna för att ha dåligt säkerhetstänk!
Avlsutningsvis återgick man till gamla tider genom att inte meddela föraren sitt beslut vid avslutat sök. Samtliga fick vänta en halv evighet på att de båda bedömarna skulle "snacka ihop sig". Därefter ville de förlänga kvällen genom att kalla de prövande till enskilda samtal för genomgång och avkunnande av dom.
Detta är en frivilligverksamhet och det råder brist på räddningshundar. Är detta rätt sätt att få fler att engagera sig och lägga ner sjöar av tid och energi på att hålla en myndighet med räddningshundekipage? Tveksamt. Provhundar måste definitivt köras innan man ger sig in på att på ett tvivelaktigt sätt underkänna duktiga hundar. Rökpatroner måste användas för att fastställa vittringsvägar vid tveksamheter. Tidsscheman får inte överskridas med åtskilliga timmar. Människor som ägnar sig åt detta har arbeten och andra åtaganden samt långa resvägar. Man behandlar inte människor så här. Detta var ett prov. Inte ett skarpt läge!
Med dessa yviga tidsramar och okunniga bedömning blir det nog svårt att få både figuranter och prövande att engagera sig framöver. Det har varit svårt nog att få figuranter tidigare!
Inom rallylydnaden strävar man efter en positiv attityd och glädje hos både förare och hundar. Efter söndagens funktionskontroll kunde inte mycket av detta märkas hos deltagarna. Frustration fanns det väl mer av.
Resultat:
Násti gjorde ett mycket bra arbete hela dagen. Hon hade ihållande och bra skallmarkeringar. Hon jobbade med rutin och sprang inte i onödan i de tre av fem rasmasseområden där ingen figurant var utplacerad. Detta kommenterades av en bedömare som att hunden var till åren kommen och hade gått ner sig.
"Eller kanske möjligen sparade på krafterna när hon visste att där var tomt....... tveksamt". Sagt om en hund som inte såg trött ut.
Icke förty underkändes Násti på grund av att hon gjort "två blindmarkeringar". Hur nu markeringar i vittringsfält plötsligt kan kallas blindmarkeringar, i stället för oprecisa markeringar, vilket inte är orsak till underkännande.
Husse har ledsnat på denna verksamhet. Var det personligt riktat? Nástis markeringar var i sig inget skäl till underkännande. Motivationen att fortsätta engagera sig i denna verksamhet är i botten. Något SM för Husse och Násti blir det givetvis inte, då funktionskontrollen fungerade som kvalificering.
Reaktionen hade varit densamma om Násti godkänts. En markering där det finns vittring kan inte kallas för blindmarkering. Provhund skall användas och rökpatron i tveksamma situationer. En människa kan ALDRIG NÅGONSIN utan hjälpmedel avgöra vad som är platsen för den största anhopningen av luktpartiklar. Hunden vet. Lita på hunden! Det gjorde hundförarna i containern! Dock inte bedömarna.
Eftersom bedömarna återgick till gamla seder och meddelade de prövande resultatet vid enskilda samtal, vet inte Husse och Matte hur många av hundarna som bedömdes ha blindmarkerat i containern. Men enligt uppgift till Matte från de personer som sökte efter alternativa vittringsvägar från den nedre till den övre containern, hade de flesta hundarna markerat på andra ställen än vid röret och har då rimligtvis fått nerslag på blindmarkering vid koppelsöket. Eller?