Onsdag.
Det snöade och det snöade och nu blåste det svinkallt dessutom. Temperaturen låg på åtta fuktiga minusgrader. Det kändes kallare än så! En norrlänning i en intervju tyckte att det var avsevärt mycket kallare och framför allt ruggigare, än de drygt trettio minusgrader där han befann sig nu. Den myckna snön kommer från havet och det ger en hög luftfuktighet som är rå och bitande. Icke förty tog Matte med sig sina hundar på en rask timslång promenad i området på den oplogade vägen. Inga hundmöten blev det. Bara möten med stressade bilister som ville ha vägen för sig själva. En gammal kärring med två hundar förefaller inte mycket värda, när vägen smalnat ytterligare på grund av växande plogvallar. Matte vågar inte annat än att gå klädd i varseljacka för att försöka synas så bra som möjligt. Varseljacka och kängor med snökedjor! Ingen finkappa här inte.
Det var länge tveksamt om flocken skulle kunna ge sig iväg till kvällens träning. Det hängde helt på om den slingriga vägen med prio fem alls skulle hinna plogas under dagen. Efter att ha ställt frågan på FB fick Husse svaret att det var plogat! Varför flocken gav sig iväg med god tidsmarginal och bilen packad med varma extrakläder och kängor. Hundarna fick ha vintertäcken på sig när de boade in sig i den kalla bilen. Det skulle fortsätta snöa och blåsa hela kvällen och natten och en viss tveksamhet fanns kring hemfärden.
Det kändes extra lyxigt en sådan här kväll att kunna träna inomhus på stora ytor; dessutom uppvärmt i den gamla sjukhuskällaren med ett gigantiskt fläktrum, skyddsrum och olika förrådsutrymmen. Hundarna bands som vanligt upp på rad i en kulvert och där slog de sig vant till ro allihop. Nykomlingen Aussieynglingen/slyngeln (yngst i gänget nu) börjar lära sig av de andra och är allt tystare där han ligger/sitter och väntar på sin tur. MYCKET och idog träning ligger bakom!
Aili och Dima har liksom övriga i gruppen haft ett träningsuppehåll i räddningssöket över helgerna och Aili var laddad till tusen! Hon skulle söka rätt på tre figuranter gömda på för Matte okända platser. Aili satsade friskt och chansade lite här och där när hon fick lite vittring. Vov, vov, vov! Här är det nog någon gömd! Eller här eller kanske där och enligt Aili kunde det ha varit minst tio personer gömda i de olika utrymmena....
Matte hade en 'facit' med sig som tur var och hon skakade bara på huvudet, när Aili försökte gå genvägar genom att skalllmarkera lite allmänt för att göra Matte nöjd och för att få belöning. Matte satte ner Aili för att få henne att fokusera på uppgiften och på vittringsvägarna och Aili blev även tillsagd att vara tyst, när hon skällde på måfå i det stora fläktrummet med oförutsägbara vittringsvägar. Så småningom hade Aili jobbat sig ner till en mer lagom arbetstemperatur och då fick hon äntligen något gjort. Figuranterna var klurigt gömda och Aili insåg så småningom att hon måste tänka till - med viss hjälp av Matte som ställde tydligare krav. Alla de tre figuranterna hittades och Aili skällde bara när det var relevant. Det blev väldigt bra till slut!
Aili är tio år nu och upplevdes inte som vuxen egentligen förrän för två år sedan, när hennes mamma Modji insjuknade. Aili var tämligen sjövild, explosiv och impulsiv fram till dess. Vill man ha en bra arbetshund skall man satsa på en hund med mycker driv, motor och arbetslust redan som valp. En valp som det är fart på! Den hund som av vissa kan upplevas som "jobbig" i puberteten har stor chas att bli en mycket bra arbetshund som vuxen!
Det är avsevärt mycket lättare att dämpa en sjövild ung hund! Än att få en lugn och lite loj hund att ge järnet och det där extra som krävs - när omständigheterna så kräver. I tufft väder, under svåra förhållanden med stor belastning. "En hund måste kunna fungera även på sin sämsta dag" fick Matte lära sig på sin första räddningshundutbildning med Husky/Schäfermixen Fenja på 1990-talet. Något Matte tänkt på när hon fött upp sina egna hundar att jobba med sedan 2003. De skulle ha mycket energi och motor och stor arbetslust! Vilket har gett hundar som varit aktiva i träning livet ut vid 13-14 års ålder och som livet ut har velat jobba på olika sätt. Vilket även har gett flera certifierade räddningshundar som varit ute på skarpa sök och gjort nytta med fynd samt några championhundar (utställning). Lite av en summering så här när uppföderiet här hemma har upphört.