De senaste dagarna har Matte gått korta promenader med hundarna i sakta mak, med en käpp som säkerhet. För att ta stöd med om någon oerhört intressant doft skulle locka någon hund att glömma bort koppellängden, vid ett dikesbesök till exempel. Eller om någon av de närboende Labbarna åter skulle vara ute på vägen på egna äventyr, till närbelägna trädgårdar. Inte för att slå någon hund! Däremot för att avvärja närkontakt när Matte har ett lite ostadigt knä! Upp till sjön har Matte promenerat och tillbaka några gånger, vilket blir en kilometer. Som rehabilitering av det snedbelastade knät. Hemma på tomten leker Aili och Dima och då får Dima chansen att springa mycket fort i många varv! Han springer som en kapplöpningshund! Flyger över marken! Fruktansvärt snabb och smidig. Han väger bara sjutton kilo och är en aning högre än Aili, men ryggen är längre och han är slank. Aili är grövre byggd och väger sexton kilo.
På lördagen kom Mattes yngste son med hustru och tog med båda hundarna på en lång och rask promenad, i skogen runt den närbelägna lilla skogssjön. De var borta en timme och då hade hundarna fått svalka av sig i sjön längs vägen. Uppskattat av alla! Det är roligare att gå med hundar för dem som vuxit upp med hund i sina respektive familjer och Aili och Dima hängde gärna med på en tur!
En granne kom över och lånade ett verktyg, när det egna inte stod att finna någonstans. Vid återlämnandet lite senare, inbjöds hela flocken till lite kräftor och annat framåt kvällen - men kravet var att hundarna skulle följa med! Matte undrade om hon skulle bidra med något ätbart, men det var onödigt. Bara Aili och Dima följde med så var alla nöjda! Husse som var på Friskis och Svettis, fick en knapp timme på sig att ladda om innan flocken traskade iväg bortåt vägen.
Det blev en mycket fin kväll i det stora köket i den lilla stugan och hundarna var centrum, vilket de uppskattade mycket! Det innebar inte att de sprang runt och tiggde vid bordet! Det är inget som ingår i deras vanor. När de gått husesyn i det intilliggande rummet slog de sig till ro på köksmattan, där de hade koll på alla de sex personerna kring bordet. De hade fått hundpopcorn vid ankomsten och en vattenskål stod på golvet, så de var nöjda.
Så småningom närmade sig hundarna bordet, men inte för att få annat än kel! Initiativet var nog mer värdfolkets än hundarnas eget. Dima och värden fann varandra snabbt! Aili kröp in till hälften under Mattes stol. Avskedet närmade sig i den snabbt tilltagande skymningen och tanken väcktes hos värdparet, att de gärna skulle vilja låna hundarna för en långpromenad kring sjön på söndagen! Matte tackade ja å hundarnas vägnar! Då icke medveten om att paret i fråga gärna springer.
Söndag.
På förmiddagen dök hundlånarna upp och gav sig genast iväg med Aili och Dima. Det skulle börja regna lite senare. Efter en timme anlände Aili i sällskap av lördagens värdinna. När Dimas lånehusse kände för att springa längre, hade hon vänt om med Aili. Hon hade ingen aning om vart han tagit vägen. Förrän han ringde och berättade att inte hade en aning om var han befann sig, i den tämligen vidsträckta skogen som hyst en vargfamilj för en del år sedan.
Dima hade börjat spåra och lånehusse var säker på att Dima spårade Aili med lånematte.Det gjorde han inte. Dima spårade norrut och inte söderut. Ljudet från motorvägen mot Norrtälje fanns som en ledstång och lånehusse drog sig ditåt. Där var det bara att göra helt om och sedan fanns det någon stig att följa. En genomsvettig och rätt trött lånehusse anlände någon halvtimme senare och erkände att Dima lurat honom totalt! Dima hade varit mycket övertygande och som tidigare hundägare litade han på hunden. Dima såg kanske chansen och tog den. Han hade imponerat med sin löpstil! Han flöt fram liksom över marken! Så vackert! Så som Matte sett Dima på frisök. En mycket vacker hund med långt och flytande steg i hög fart. Kärlek hade uppstått mellan Dima och lånehusse.
En dusch hägrade och hundarna lämnades och de gick i viloläge, när lånehusse och lånematte gick hem till sig. När Dima hörde grinden stängas rusade han ner till staketet mot vägen. Där stod han sedan länge och vittrade i vinden efter sin nya kompis! En som kunde springa fort! Det kan vare sig Matte eller Husse och det är enligt Dima en stooor brist. Helt klart.
Dima lämnade staketet och placerade sig tätt intill grinden. Där låg han sedan länge och väntade på sin springkompis. Det var oerhört gripande att se.
Så småningom gick han därifrån och somnade djupt i hundkorgen i uterummet. Aili låg under en stol och drömde.
Hur mycket Matte än vill så kommer hon aldrig att kunna springa med Dima. Inte Husse heller, även om han snart får ett nytt knä. Det är tur att det finns någon annan som gärna lånar Dima igen. Välkommen tillbaka när du är i närheten nästa gång!