Fredag.
Lapskflocken steg upp i ottan och begav sig till ortopedkliniken, där Mattes höft skulle få sin slutgiltiga dom. Ett besök som inte skulle ta så lång tid då en röntgen redan var avklarad. Matte ställdes omedelbart inför faktum: Höften är helt slut. "Det här är din höft!" Läkaren pekade på datorskärmen och skakade på huvudet. "Den byter vi ut i början av året!" Samma läkare som gav Matte en väl fungerande höftprotes för fyra år sedan. "Du är väl medveten om riskerna?" Jo, men vad är alternativet.... En stor operation, men av rutinkaraktär. Vad som kan hända efter vill man inte tänka på. Hur blir det för hundarna om...... Matte försöker hålla igång så gott det går för optimala förhållanden innan operationen. Men kroppen är nu lite äldre. Dock inte så gammal som killen på röntgen fick fram! 118 år!? Matte skickades direkt till röntgen för att bestämma storlek på protesen. Men haltande och försedd med käpp, samt genomtrött efter många nätter med smärta, kände sig Matte avgjort äldre änd vad som står på körkortet. "En bugg i systemet" angav Mattes födelseår till 1900..... Höftkulan är i så dåligt skick att Matte sattes upp på en lista för eventuella återbud med operation med kort varsel, varför även blodprover togs. En tid i mitten av februari bokades även. Första lediga.
Att Matte delar med sig av detta, beror naturligtvis på att hundarnas liv och leverne i allt högre grad påverkas av Mattes handikapp. Det går ju inte att dölja. En del av livet som hundägare är även när man kommer till korta och ine kan vara så bra som man vill. När kroppen inte lyder knoppen. Man får göra så gott man kan och kompensera hundarna så gott det går. Som tur är har de en Husse vars diskbråck lugnat ner sig nu.
Efter några inköp på hemvägen gjorde Lapskflocken ett stopp vid den snötäckta golfbanan. Den väldränerade niohålsbanan har varit öppen ända till dagen efter den första snön kom. Men nu var det fritt fram att gå här med hundarna! De släpptes lösa och tog genast för sig av ytorna och fick springfnatt i snön! Det var härligt att se dem! Leklusten var stor och farten hög! Husse och Matte traskade rakt ut på drivingrangen längs med avståndsmarkeringarna. Matte gav sig den på att med stöd av käppen ta sig bort till 200-metersskylten! I svagt motlut och i en halv decimeter djup snö. Totalt skulle det då bli en halv kilometers gående för bevarande av några muskelfibrer i benen, ett uns av kondition och för allmänt välbefinnande och inte minst för att hålla skenet uppe av att kunna "promenera med hundarna". Två hundar som höll god fart, rörde sig kors och tvärs över ytan och letade smaskiga harpluttar och intressanta spår. Avståndslydnaden och avståndsdirigeringarna fungerade fint och vid återkomsten till parkeringen följde de snällt Mattes uppmaning om att gå "sakta". Innebärande att de måste hålla sig nära Matte, i samma tempo. Inget rusande ut på en parkering där andra hundägare kan komma körande i samma ärende.
Väl hemma blev det fika framför brasan och varsin liten tuggpinne till hundarna för omstart med julbestyr. Husse tar det tyngre städandet och Matte det mindre tunga dammandet och pyntandet. Käppen i högerhanden och trasan i vänsterhanden. Lite taffligt för en högerhänt och tidsödande, men det går. Vakthunden Modji tog ledigt och njöt i brasvärmen liggande på sälskinnet. Vakthundassistenten Aili trädde in och höll koll på reviret från sin korg i uterummet. Men så mycket att hålla koll på fanns inte i den snabbt tilltagande skymningen och snart var det mörkt i skogen. Ett stilla snöfall skapade julstämning när Matte, under Modjis bevakning, glacerade julpepparkakorna. Tänk om någon kaka skulle hamna på golvet.....
Aili blev kvar ute länge och måste till slut uppmanas att komma in i stugvärmen för att göra kväll.