En omruskande erfarenhet har det varit. Efter en skithöst med en känsla av att vara sliten/utsliten, var det för två månader sedan dags för den årliga besiktningen av Matte, av årets version av husläkare i ST-tappning. Vilket visade att Mattes järndepåer var totalt uttömda med ett värde på 3. Vilket i sin tur startade en felsökning med många undersökningar i olika kroppsdelar, utan några tydliga ledtrådar eller resultat under några veckor, ända fram till Julhelgen. Så kom lördagen den 28.12 med en ilfärd till akuten och inläggning och mera felsökning, som resulterade i en akut bortplockad och rutten gallblåsa på Nyårsafton.
Det har nu gått en månad sedan dess och allt har gått bra. Kroppen fungerar och vardagen är tillbaka. Det är nu allt som hänt på kort tid kommer ikapp. Är man 76 och olika läkare söker igenom kroppen efter något som är fel och man en dag, med hemska smärtor i buken, beordras in till akuten så fort som möjligt vilket var egen bil, då ambulans skulle komma att dröja, väcks många tankar.
Där hamnade Matte. I de där tankarna som kommer efter - när chockfasen, reaktionsfasen och bearbetningsfasen måste gå över i nyorienteringsfasen. Det var inte tarmcancer och inte heller hjärtinfarkt. Inte magsår. Det var en inflammerad gallblåsa som hann ruttna men inte gå i nekros/dö. Levern klarade sig. Existentiella frågor dyker upp och tankar på livets slut. Inte minst när man är djurägare! Vad händer med djuren när man dör. Matte vet att många har tankar kring att en så gammal människa tog över en ettårig omplaceringshund. När Dima flyttade in skrev Matte omedelbart ner allt som behöver finnas nerskrivet kring hundarna och deras framtid, om Matte själv inte är kapabel att ta hand om dem; genom sjukdom eller död. Husse är jämnårig med Matte och har gåproblem och har överlåtit allt som gäller hundskötsel och ansvar på Matte. Dima kan komma att hamna i en situation där han kan behöva ett nytt hem, där han får leva det liv han vant sig vid och mår bra av. Han är en mycket trevlig och väldigt duktig hund! Aili är 11,5 år och åldras med Matte och Husse. Svåra tankar dyker upp, men behöver tänkas och beaktas och hundarnas väl och ve är för Matte viktigare än precis allt annat.
För att hålla sig själv igång - för hundarnas skull, har Matte sedan första dagen hemma efter operationen tagit promenader. Allt längre och allt snabbare. På söndagen gick Matte sin runda i området på barmark äntligen! Innebärande två uppförsbackar över två berg och 3,7 kilometer lång på idealtiden 45 minuter. Vilket kanske inte är något att skryta med på något sätt, men hundarna får nosa en del på vissa sträckor, som då går lite långsammare och sedan öser Matte på så att både Aili och Dima går över i trav. Matte kommer hem och har gått sig nöjd och känner att hon går så fort hon kan under större delen av promenaden. Efter att inta ha kunnat gå med två utslitna höfter är detta bra nog med två höftproteser och artros i knän och fötter. Matte gör ta mig sjutton så gott hon kan, för att hålla sig själv igång - för att kunna hålla sina hundar i gott skick!
Mattes äldste son kom ut från stan på lördagen, med världens godaste semlor från lokalt bageri! Det blev en mycket trevlig fikastund tillsammans i den lilla stugan i skogen och att det bidrog till att fylla på Mattes uttömda förråd av både fysisk och mental energi kändes på söndagen; när Matte gav sig iväg ut på den längsta och snabbaste promenaden med hundarna sedan hemkomsten från sjukhuset.
