På fredagen sken solen och ytterligare en mycket kall natt borde ha gjort sjöisen tjockare. Matte hoppades på att någon varit ute och kört på isen och på så vis gett någon form av "hållfasthetsgaranti".....
Fram på dagen hade temperaturen stigit från sjutton minusgrader till bara tio minusgrader och solen sken från en klarblå himmel. Ljuvligt! Matte stoppade fickan full med godis och drog iväg med hundarna. Komna upp till sjön fick hundarna vara lösa. Matte lämnade de rikligt översnöade badklipporna och traskade ut i den djupa snön som täckte isen. Men hundarna höll sig hellre på land, då där fanns mängder med platser där rådjuren skrapat fram bärris att äta och samtidigt lämnat små välsmakande frusna karameller......
Ett gott stycke ut såg det ut som en uppkörd slinga och Matte fortsatte sin isvandring längs strandlinjen, bort mot en badplats några hundra meter österut. Hundarna fick ideligen lockas ner från rådjursbetena som hade mycket stark dragningskraft på dem. Men när Matte kom till ett område där strandlinjen bara bestod av översnöade klippor, tog karamellerna slut och hundarna höll sig hos Matte. I skogskanten var det inte lika djup snö under träden, som där deras Matte valde att pulsa omkring. Hundarna lydde nog till viss del minsta motståndets lag!
Vid badplatsen startade den upplogade slingan, som likt meandrar slingrade sig hit och dit över isen. Skridskobana? Knottrig och knagglig sådan i så fall. Då isen under snön varit slaskig vid plogningen och nu frusit till. Här kände sig Matte trygg att vandra med hundarna. Kylan hade kommit åt att frysa isen ordentligt. Bekvämt var det dessutom! Ren is med raspigt halkskydd! Hundarna fick fart under fötterna. Här var det kul att springa! Matte njöt i kapp med hundarna, men avstod från att glädjefnattrusa isvägen fram. I en timme vandrade Matte och hundarna omkring på isen och hade det fantastiskt bra. Här kan hundarna vara lösa utan att råka stöta på några vargar. Sikten är fri! De två vargar som nu bor här har mest varit längre västerut dessutom. Inga vargspår på isen. Det var det däremot förra vintern.
Känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, var inte svår att förnimma! Matte var ingen anannanstans i tanken. Här och nu. Denna känsla önskar Matte att fler får känna. Har tid att ta till sig. Det gör gott i själen. Helt ensam med hundarna. Mitt ute på sjön. Ingen väg går fram till sjön. Inga hus syns från sjön. Ingen som vet var man är. En klart lysande sol från en helt blå himmel över stora vita ytor. Snön och dålig hörsel dämpade det svaga bruset från Norrtäljevägen. Man måste inte åka till fjällen. Även om jämförelsen haltar... För Matte och hundarna räckte det att promenera 500 meter hemifrån. Priviligierad.
Tillbaka till stranden tvingade Matte med sig hundarna ut i djupsnön, för en mer krävande promenad. Bra motion för både två och fyrbenta är att pulsa i djup snö. Mattes simtränare körde längs vägarna i sakta mak och höll koll på adepterna, som tvingades springa i de igensnöade dikena.....
Solen gassade mot vedbodväggen och Matte tog sedan en fika på renskinnet utlagt på bänken. Med porlet från bäcken som ljuv musik i öronen. Hundarna vilade i solvärmen. Tuggande på varsin tuggrulle.
Till kvällen spydde sedan Modji två gånger. Innehållet analyserades, då det såg lite blandat ut. Först kom en del av middagen. Sedan kom lite annat. Bland annat något som kunde härledas till en småfågel. Vingpennor? Samt delar av en slarvigt inmundigad "tuggrulle". Som stora, platta och mjuka läderbitar. Om nu dessa spyor berodde på alla frusna och kylande karameller, arten av innehåll, eller det faktum att det på måndag är tre veckor sedan den första parningen. Eller en kombination. Det är ju helt omöjligt att säga. Násti har aldrig blivit påverkad på något sätt vid den tiden i den eventuella dräktigheten. När inplantationen beräknas äga rum. Alltså då fosterblåsorna samtidigt fäster vid livmoderväggen. Oavsett när en befruktning skett över de olika parningstillfällena. Men man kan ju alltid hoppas att det är ett tidigt tecken. Aptiten är det inget fel på och i övrigt är Modji inte det minsta förändrad. Det har varken hennes mormor eller mamma varit. Inte förrän en vecka innan knytten varit klara. Då har de inte varit fullt så leksugna och kampvilliga längre. Men i övrigt har de inte visat några tecken på dräktighet. Inte har de varit särskilt tjocka heller.
Därför är nu tid bokad för en ultraljudsundersökning framöver.