Tisdag.
Det finns naturligtvis en orsak till att Matte valt att inte leva sitt liv i en lägenhet inne i en stad eller inne i ett samhälle. Ett liv som till större delen varit avhängigt av endast den fasta telefonen placerad inne i bostaden. Som under drygt åtta år var en lägenhet inne i Stockholm. Ett liv med hundar i femtiofem sammanhängande år. Ett liv där man befann sig ute i naturen utan minsta kontakt med omvärlden. Före mobiltelefonin. Ingen störde. Man fick lära sig att ta hand om sig själv. En kompass och en karta höll ordning på naturtraskandet, ridandet och skidandet. Man hamnade lite vilse ibland, utan kompass och karta, men fick då läsa naturen för att få ordning på väderstreceken och synka detta med ljud från vägar och rådande geotyp. Kring den lilla stugan i skogen går det sprickbildningar och bergåsar i rakt nord-sydlig riktning til exempel, med långsträckta och smala sprickbildningssjöar.
Matte hade planerat in en stavpromenad med hundarna på golfbanan och borde hinna innan regnet drog in på eftermiddagen. Så tvättmaskinen fick jobba på förmiddagen och när den var klar och Matte hade gjort vad som skulle göras i stugan var det dags att ge sig iväg. Just precis när Matte drog på sig ytterkläderna hördes en bekant ljud. Regnet öste ner över stugan och det smattrade på taket! Ibland är det bra att vara envis och Matte hade redan känt på den positiva känslan av att kunna gå med lösa hundar över stora ytor i god fart! Varför framtagen jacka ersattes av regnkläder med regnmössa och iväg bar det.
Om regnet som öste ner brydde sig hundarna föga! De satte av mot träden kring parkeringen, medan Matte iklädde sig stavarna, för att fynda färska harpluttar. Iväg över gräset bar det sedan i god fart. Matte stavade på uppför det långsträckta motlutet mot vinden. Med nerböjt huvud mot blåst och regn. Modji och Aili satte av i stora språng och tog för sig av möjligheterna, men med bibehållen kontakt med Matte. Aili stannade spontant upp och kollade att Matte hängde med och då gjorde Modji detsamma. Ett rörelsemönster för dessa tillfällen, när de får vara lösa, är inlärt från tidig ålder. Ett maxavstånd är inprogramerat! Hundarna skall hålla reda på Matte! Inte tvärtom. Frihet under ansvar! Då och då repeteras reglerna med inkallningar och fjärrdirigeringar, påminnande om vilka regler som gäller när hundarna vistas lösa. Ett ständigt pågående påminnande med jämna mellanrum. Golfbanan gränsar till ett naturreservat med mycket vilt! Älg, hjort, rådjur, vildsvin och en och annan varg på genomresa. Det låga elstängslet för att hålla grisarna borta fungerar bara när det inte är snö. För hundarna är det lätt som en plätt att ta ett skutt över. Avståndslydnad tränas regelbundet. Visselpipan används med olika signaler för olika uppmaningar.
Komna längst bort mot storskogen och naturreservatet hörde regnet uppe! Matte och hundarna njöt i fulla drag och stannade upp en stund. Nu fick Modji och Aili skrota runt i förnan för att leta sork och Matte fick ett stopp för en intervallpromenad med pulsnergång. Men snart valde hundarna själva att röra sig vidare och så fick det bli. Snart drog nästa regnskur in och vandringen i nerförslut mot den lilla uppdämda sjön skedde med vinden i ryggen och regnet ösande ner igen. I en timme hade hundarna fått vara i rörelse tillsammans med Matte, som går mycket effektivare med stavar än utan. Så himla skönt! Att det regnade och blåste gjorde ingenting. Det bidrog till upplevelsen av att vara ensam med hundarna ute i naturen. Att mobilen är med är för att man kan fota med den. Samt för att Matte är medveten om att åren gått. Att bli liggande ute och bli nerkyld och orsaka en sökinsats är lite onödigt. Att ramla kan gå fort om man halkar eller snubblar. Sökhundarna skulle inte behöva bli sökta efter. De skulle nog skämmas då.
Under hela timmen på den ödsliga golfbanan höll Matte ögonen öppna för att inte missa om den försvunna Foxterriern Flora skulle skymta någonstans. Hon försvann i trakten i maj och syntes senast i slutet av oktober. Hon har blivit oerhört skygg! Det blev hon snabbt. På hemvägen satte Matte upp några inplastade lappar för att påminna om att Flora ännu är försvunnen. För att hjälpa ägaren. Flora har en egen FB-grupp där information förmedlas kring hur hon rör sig och var hon blir sedd. Det börjar bli kallt nu och hon skall nog löpa snart, varför en förhoppning finns att hon söker sig ut ur skogen.
De två Lapska fick vid hemkomsten njuta av en brasa i kaminen, medan regnet slog mot tak och fönster på stugan.
Det är faktiskt sant. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Det är ju skönt efteråt om inte annat! Med en mugg kaffe i stugvärmen. Promenaden i regn och rusk var fin! I sällskap av de två Lapska.
Násti på golfbanan för sista gången.
Klicka för större bild.
