Måndag.
Har man valt att bo i skogen så får man ta det onda med det goda - som alltid. Det är fantastiskt att kunna gå tvärs över vägen och genast befinna sig i skogen! En skog som rakt västerut slutar vid en golfbana drygt tre kilometer bort och lite senare en motorväg. Men som norr ut sträcker sig många mil med endast enstaka hussamlingar och genomkorsande små grusvägar och österut slutar vid Östersjökusten. Söderut tar ett naturreservat vid med mycket skog och många sjöar. Här är det både rådjurs och gristätt, det finns en hel del älg, varg, lo och björn uppskattar den kuperade och vilda terrängen. Belägen mitt emellan Stockholm och Norrtälje.
Vargar har alltid passerat av gammal namngivning att döma, där en av familjens platser för träning är ett tydligt exempel med namnet Vargmötet. Här ligger även Galgbacksvägen! Nu belägen i utkanten av samhället Vallentuna västerut. För en del år sedan etablerades ett vargrevir i skogen kring Lapskflocken och den lilla stugan i skogen. Här hann två kullar födas innan flocken upplöstes lite oförklarligt där en etablerad "sanning" är allmänt bekant. Tiken försvann spårlöst. Varefter hanen gick med en dotter en tid och sedan försvann även de, men där vet man vart och vad som sedan hände. Ingen lever.
I mars såg Matte vargspår vid två tillfällen med några dagars mellanrum vid golfbanan där flocken höll till för några år sedan och även i skogen snett över vägen bara några hundra meter från vägen. Troligtvis en hane. Nu är det åter en varg som tycker att trakten kan vara ett passande revir, men till skillnad mot sin föregångare, som var son till en rysk invandrare, är denna varg (förefaller vara en hane) alldeles för oskygg! Från att ha haft vargar här som endast någon enstaka fick se under de år de var här, vandrar en varg nu relativt öppet i området och är sedd av ovanligt många. På måndagmorgonen var den sedd vid fotbollsplanen centralt placerad i området och omgiven av vägar och hus och endast en smal skogsremsa på kanske hundra meter, mellan två intill varandra liggande fritidshusområden. Vargen vandrar i båda dessa områden. Två fritidshusområden är inget lämpligt vargrevir. Diskussioner pågår med LST om vad som skall göras.
Men nu är det som det är. Positivt är att alla lösa hundar på vägarna och annorstädes är som bortblåsta! Ingen går heller med fullt utsläppta flexikoppel och några förefaller ha slutat promenera sina hundar när de inte kan vara lösa.
Husse, Matte med flera väljer att anpassa sig. En bit kraftig kätting i fickan att kasta efter vägen eller svinga i luften för att skrämmas, samt en illalåtande visselpipa runt halsen. Man öppnar inte bara ytterdörren och släpper ut hundarna utan att först kolla läget. Eller släpper in dem på tomten efter frånvaro, utan att kolla läget. Man lämnar inte hundarna ensamma på tomten ens med öppen ytterdörr. Man ser till att hela tiden ha koll när man är ute med hundarna. Så var Matte lite kreativ inspirerad av Farley Mowat som forskade på en viltlevande vargflock och för väldigt många år sedan skrev en bok om detta. Den första av många om vargars beteende som Matte läste i sin ungdom, som långt senare även blev en film. Boken heter "Never cry wolf" och om den finns översatt vet inte Matte. Etologiböcker och böcker om vargar har Matte läst många under årens lopp.
Som gödning i trädgården under sommaren används "guldvatten" och för att tillverka detta måste man ha kiss som blandas med vatten. Därför kissas det i en hink runt knuten. Nu är gödningssäsongen över och kisshinken var halvfull. Perfekt för att kunna revirmarkera runt Lapskflockens revir!
Matte tog en liten sandlådehink och fyllde i lite vartefter, varpå hon gick runt hela tomten och skvätte kiss / revirpinkade så högt som möjligt! På mossan på berget bakom huset, på staketstolparna och brädorna och här och där på växter. Ju högre desto större ägare och revirmarkerare! Minst en jätte bor i den lilla stugan! Man får vara lite kreativ och göra vad man kan. På kvällen kändes kisslukten vid staketet när Matte var ute och rensade lite och då lär även en varg märka att här är det revirpinkat, eller vad den nu tänker. Det luktar i alla fall avvikande runt hela Lapskflockens revir. Som tur är blommar den underbara höstfloxen mer mitt på och intill husväggen! Den slås inte ut!
Hundarnas dag var inte helt passiv och de var inte överbeskyddade och instängda. Matte tränade nosework med dem båda under eftermiddagen, med hjälp av "docka" och den gömdes fritt ute samt i pizzakartong på olika sätt. Att både Aili och Modji kan doften och vill hitta den står utom allt tvivel! Så här känner Matte att hon hellre hade introducerat doften än i kartonger. För de egna Lapska upplever Matte detta sätt mer stimulerande och roligare. Inlärning måste nog rasanpassas utöver att individanpassas. De Lpska tråkades ut av renodlade hittaövningar och stereotypa markeringsövningar, de behövde större utmaningar än en del andra hundar under räddningssökutbildningen.
Framtiden får utvisa om denna nystart i luktträningen ger bättre resultat, när det i slutändan för att klara ett doftprov ändå landar i de där kartongerna.
Husse tog på kvällen med hundarna på en skogsrunda för att försöka hjälpa LST att hitta vargspillning, på de platser där det revirmarkerades för några år sedan. Men ingenting fyndades tyvärr. Det är nog mer inne bland husen man hittar detta denna gången tyvärr.