Lördag.
Lapskflocken tillbringade dagen hemma. Husse har mycket ved att kapa och klyva och Matte har en hel del att göra i trädgården. Mycket blev inte gjort i höstas och nu måste det göras. Som att rensa utloppet från den dränering Matte grävt tidigare intill carporten. Avvattningen runt om blev väsentligt mycket bättre, men nu var rörmynningen och diket igensatta. Matte gick ut lite löst med en planteringsspade och krafsade kring rörmynningen i diket och fick bort nerrasad jord och nerplogat grus från vägen. Men som så ofta gav det ena det andra och vattnet kom inte vidare. Vägtrumman under infarten var i sin tur igensatt av nerplogat grus och stenar hade rasat från kanten. Matte lyckades ställa sig gränsle över diket och gräva undan allt. Nu med en stor spade. Men så var det stopp på andra sidan och vattnet rann inte ut. Så det blev grävande även här och för att få det att rinna vidare i diket måste ytterligare ett par meter dike grävas ur och rensas. Ett arbete som blev gjort utan problem och en förvånad Matte kunde konstatera att kroppen samarbetade.
Modji och Aili låg på altanen på det stora renskinnet och hade koll på både Husse och Matte, samt en lång sträcka av vägen, från sin upphöjda plats. Många var ute och promenerade i det fina vädret. Husse och Matte gjorde hundarna sällskap och vilade sina ryggar, samt åt en lunchmacka.
Därefter tog Matte med hundarna på en skogspromenad. Helt förutsättningslöst ville Matte, efter det lyckosamma dikesgrävandet, testa om benstyrka och balans nu räckte, för att gå med hundarna i den mycket kuperade/bergiga terrängen, i skogen tvärs över vägen. Provar man inte får man ju inte veta. Uppför berget gick Matte och upptäckte genast alla de vindfällda träd som med näppe nöd missat grannhuset. Husse har berättat, men nu såg Matte själv. Fem jätteträd låg helt ner eller hängde i andra träd. Matte traskade vidare och såg fler stormfällda träd runt omkring. Stormen med orkanbyar kom från nordväst och framöver behövs ingen kompass i skogen, för att säkert kunna fastställa väderstrecken. Överallt såg man stormfällda träd och alla hade fallit från nordväst mot sydost. Nerblåsta kvistar och grenar låg överallt. Matte måste stanna upp och titta många gånger och ibland måste man ta andra vägar för att komma vidare runt liggande stammar. Matte gick på djurstigar och det gällde att titta var man satte fötterna.
Hade inte hundarna varit med, så kunde Matte absolut ha gått rakt på en älg på vägen! Blicken var stadigt fäst på stigen. Överallt fanns något att snubbla på eller fastna i. Över stigen går dessutom många ytliga rötter och stenar sticker upp. Matte gick långsamt och uppmärksamt och hundarna fick många tillfällen att stanna upp och nosa noga på många ställen! Modji brydde sig inte så mycket, men Aili var mycket noga med att inte missa några spårupptag! Framför allt inte på den plats där förmodligen räven går sin revirrunda och där Aili drog iväg helt plötsligt som liten slyngla!
Hon befann sig den gången helt nära Matte och Matte trodde att Aili var duktig och hörsammade en inkallning. Men tji fick Matte! Aili fick en vittring just som hon kom fram till Matte, la i en högre växel och försvann uppför en slänt med ett drevskall..... Husse hörde då Mattes visselpipa hemifrån och gick ut på vägen, just som Aili lämnade skogen och drog vidare i området! Jo, hon vände om så småningom och fångades in av Husse, som blockerade vägen för henne. Livet med en viltintresserad ung Lapsk i ett nötskal. Hon hade mer tur än flera andra Lapska, som kommit ivägen för fordon i samband med att de drivit vilt.
Nu var ingen hund okopplad. När Matte gick nerför berget mot dalsänkan med stora gamla granar, fick hundarna gå bakom Matte för säkerhets skull. Stenigt och brant var det och Matte ville inte riskera att bli omkulldragen av en hund. De kan ordet "bakom" och skötte sig väldigt fint. Mattes nu mer försiktiga gåstil gav dem säkert en signal om att hålla sig undan, så att de inte kom ivägen för en fallande Matte.
Det blev en lite annorlunda promenad. Matte har inte kunnat gå i skogen sedan någon gång i somras och njöt av varje sekund tillsammans med hundarna i skogen. Stannade och bara var. Stannade i nuet och njöt. Drog i sig alla dofter och alla synintryck. Men det var helt tyst. Inga fåglar. De var väl hemmavid vid fågelbordet där många arter flockas nu. Matte blev stående i skarven mellan ett bergigt och öppet parti med en myr och den gamla granskogen. Skogstjärnen var torr. Så fel så här års. Matte upptäckte att hon nästan viskade när hon tilltalade hundarna. Känslan var sakral. Äntligen tillbaka här. Matte registrerade allt. Ville för alltid minnas allt. Modji är tio och Aili fem. Tyvärr låg mobilen hemma och inget foto kunde tas.
Motvilligt, men klokt, vände Matte här. I stället för att fortsätta den mest kuperade biten hem, på tvärs över bergåsarna i nord-sydlig riktning. Matte lyckades hålla sig kvar i skogen i femtio lyckliga minuter, tillsammans med hundarna. Benen bar fint tillbaka till stugan, men var lite trötta, ovana som de var.
Hundarna tittade sedan nyfiket på när Matte dekorerade en buske vid ingången med påskfjädrar i gult, orange och vitt. Ja - Matte använder fjädrar även i år, trots stort motstånd från många. Men de är inköpta för så många år sedan att Matte glömt när och återanvänds varje år. Det känns bara dumt att kasta bort dem nu. Jättefint blev det! Men Aili hade visst tappat intresset på slutet, då en granne passerade med sina två Wachtelhanar. En löpande Aili uppskattade deras närvaro, men Wachtelhusse fick knapt med sig junioren förbi.