Måndag.
I en tid när väldigt många är sjuka i Covid, när vädret växlar från plus till minus, regn till snö och det är IS på marken mest för jämnan, halkrisken är stor och sjukvården överansträngd, kämpar Matte och Husse på. Ger inte upp. Vill inte dra på sig någon form av Covid och vill inte halka med benbrott som följd. "Ett benbrott kan vara lika farligt som en hjärtinfarkt när man är äldre!" Läste Matte som en rubrik någonstans helt nyligen. Fler än en i omgivningen över åren har ramlat på äldre dagar, för att sedan aldrig mer komma tillbaka till sitt gamla liv. Eller livet över huvud taget.
Många anser uppenbarligen att Covid Omikron självklart är som en förkylning och det är väl inte så farligt. Varför bry sig och varför försöka undvika det. Varför inte leva på som vanligt och varför restriktioner alls. Om nu Omikron är som en vanlig förkylning, så vet ingen hur den nya varianten i Danmark och Norge beter sig. Alla drabbas olika och när genomgången sjukdom inte ger mer immunitet än en spruta och inte längre än ett halvår, gör Matte och Husse allt, för att slippa sjukdom och benbrott och behov av sjukvård, som kan göras. Matte har kronisk nästäppa och astma och vill verkligen ine ha någon som helst Covid ner i lungorna. Där även en vanlig förkylning sätter sig. Varför Matte och Husse fortsätter sitt aningen isolerade liv ett tag till. Trist. Men någon måste stå på benen och kunna ta hand om Modji och Aili.
Måndagen inleddes med att Lapskflocken for till ett lmindre handelsområde strax söder om Norrtälje. En måndagmorgon dagen före lön kändes lämplig för diverse inköp. Butiksbesök i nybyggda, stora och luftiga köplador samt apotek. Här är man fortsatt mycket noga med avstånd och handsprit finns på många ställen. Många bar munskydd, liksom Husse och Matte och så här dags var majoriteten av besökarna pensionärer. När det var färdighandlat unnade sig Husse och Matte en fika med macka på Stora Coop. Vardagslyx! Ingen trängsel.
Så snart Matte packat upp matvaror och plockat in i kyl och frys fick hundarna komma ut på långpromenad. Den sedan länge isiga vägen var nu delvis moddigt upptinad efter en natt med plusgrader. Mycket smala stråk låg helt bara. Det gick fort och lätt att ta sig fram och man behövde inte spänna hela kroppen för att hålla sig på benen, trots spikar i sulorna. Ytterligare några hundägare var ute och promenerade och Aili uppför sig äntligen alltmer avslappnat vid hundmöten. Idog träning ger resultat. Bättre sent än aldrig. Aili kommer aldrig att bli vuxen, men vid åtta års ålder är hon i alla fall mer vuxen än vid fyra. Att Lapska mognar sent är ett faktum och vissa senare än andra. Dessvärre förefaller en del nyblivna ägare till Lapska Vallhundar tro att deras hund skall uppföra sig rakt igenom vuxet vid ett års ålder. Eller åtminstone när de fyllt två år! Gör de inte det betraktas de tyvärr inte sällan som någon form av problemhund. När de bara är som de skall med fel ägare. Som inte tagit till sig all information om den ras de fallit för, när de sett bilder på Lapska Vallhundar. Problemet är oftare en okunnig ägare, än en Lapsk Vallhund som bara är som man kan förvänta sig.
Det känns lite konstigt när någon som bestämt sig för just denna ras berättar för Matte att man läst massor sedan flera år och bestämt hävdar att den bild man fått av rasen är den korrekta. Man vet hur en Lapsk Vallhund är. Den är inte som Matte genom egen erfarenhet av vardag, utbildning och oändligt många timmar med träning varje vecka, med endast några få undantag, sedan 1998 lärt sig av fyra Lapska Vallhundar. Dugliga att utbilda till räddningshundar och med dokumenterad bevarad vallningsinstinkt. Matte får veta att en Lapsk Vallhund nuförtiden inte alls är så som Matte upplever rasen. Av personer som aldrig träffat en Lapsk Vallhund. Det räcker att läsa för att beställa en valp av en ras man aldrig träffat, men införlivat i drömmen om livet i det "fria Sverige".
Vart är rasen på väg?
Matte ger inte upp. Fortsätter hävda att Lapsk Vallhund är en arbetande hundras, som även i nutid används inom renskötseln. Att dess goda arbetsegenskaper inte får avlas bort, för att få robusta sällskapshundar som nöjer sig med att gå ut och gå i terrängen.