Fredag.
Samma lika vad gällde isgata utanför stugan. Dimma och ruggigt och inte inbjudande alls. Flocken beslöt att ta en sväng västerut för en utflykt och färden gick till Nedergårdens gårdsbutik med servering strax väster om Rimbo. Ju längre bort hemifrån man kom desto mer klarnade det upp och på småvägarna var det isfritt. Vid Nedergården fick hundarna stanna i bilen och Matte gick runt och tittade på fina saker, medan Husse tog en fika. Matte lyckades avstå köp så när som på några fina och somriga servetter. Klockan var lunchdags och Husse beställde en paj och Matte en räkmacka. När flocken kom hem hade dimman lättat och den väntade nederbörden hade inte anlänt ännu.
Matte chansade och tog med hundarna uppåt vägen mot sjön, vid slutet av vägen fem hundra meter bort. Söderut och mot brevlådorna var det blankis men norrut syntes smala isfria stråk, då färre bor här och kör här och plattar till snön till is. En kort vägsträcka som visade sig bli näst intill isfri efter den första avfarten till en stickväg. Märkligt är det att vägarna inte sandats inför fredagen, när sopbilen besöker området!
Vändplanen vid vägs ände var isfri och likaså skogsstigen fram till sjön och vidare längs den kuperade stranden. Aili släpptes lös och lyckligt kunde hon röra sig fritt över bergknallarna intill den isbelagda sjön. Aili fick många dofter att studera, längs den av hundägare vältraskade stigen. Dima har börjat lära sig att det faktum att hans sambo Aili kan röra sig fritt med viss distans till Matte, inte per automatik innebär att även han kan det. Frustrerande! Men ett faktum och livet är orättvist ibland. Dima finner sig i detta faktum. Eventuellt väljer han att se den positiva sidan av situationen. Han får ensam gå närmast Matte.
Matte njöt av den halfria promenaden, där det var barmark intill den isbelagda sjön. Fåglar kunde höras för första gången på mycket länge! Vattenståndet i sjön var anmärkningsvärt högt och den omdiskuterade blockaden av flödet vid utloppet mot bäcken, som rinner genom det egna reviret, förefaller vara i högsta laget. Den lilla sandstranden låg helt under vatten. I nästan en timme fick Aili strosa omkring okopplad under eget ansvar och inom synhåll för Matte och det syntes att hon njöt! Dima hade det inte så oävet han heller, där han gick kopplad tillsammans med Matte. För Mattes del var promenade på totalt en timme ren och skär njutning. Det gick att promenera utan att spänt göra sitt bästa för att hålla sig på benen. Bland det dummaste man kan göra är att ramla i Mattes ålder. Säger både statistik och erfarenhet. Matte är inte rädd för så mycket och har inga fobier, men ortopedkirurgens sista ord efter de båda höftoperationerna ringer i öronen: "och vad du gör så ramla inte nu!" Att ramla är Matte faktiskt rädd för.