Torsdagen blev en väntan på Sven. Snöstormen alltså. När Matte var ung var det snöstorm ibland. Trafikkaos ibland. Utan namn och utan katastrofrubriker i dagar innan. Är det vinter så blir det snöoväder ibland. Det snöar och blåser samtidigt. Vilket kan vara väldigt opraktiskt. Någon enstaka gång blev de så besvärligt att just det året och den snöstormen koms ihåg. Men dagens samhälle förefaller varje gång lika överraskat. På Roslagsbanan hade loken en gigantisk snöplog och det talades aldrig om förseningar. Det är inte längre från den så viktiga väderrapporten gemene man i huvudsak får den värdefulla informationen. Nu är det svarta katastrofrubriker på tidningarnas löpsedlar som varnar. Extremkyla, extremvärme och extremkaos. Extremväder. Lite titt som tätt. Sven dröjde, men som en förlöpare kom det lite snö! Utan storm. Sven är försenad ett dygn upp till dessa trakter.
Matte tog tillfället i akt och lät knytten få komma ut i snön. Som alla ungar tyckte de att det var buskul och naturligtvis måste de smaka på snön! De har ingen mamma som talat om för dem att man kunde få "barnförlamning" om man åt snö! Farligt, farligt! Vilket mattes generation växte upp med. Inte heller fick man leka i lövhögar. På 1950-talet var barnförlamning/polio ett konkret hot. Ett minne så här i 50-talsnostalgins tidevarv.
Eftersom knytt är som småbarn är mest, så dras de till det som är farligt. Bäcken och det glesa staketet mot vägen. Alltså var det koppel på. Vilket å andra sidan innebär att de redan är hyfsat koppelvana. Koppel på ett knytt får ses inte bara som ett nödvändigt ont, utan även som en livlina. För att kunna låta knytten vidga sina vyer. Mattes söner fick gå själva som mycket små knattar på sjuttiotalet. Även i centrala Stockholm där familjen bodde under deras småbarnsår. Sönerna var försedda med sele och dubbla hundkoppel. Livlina för att få möjlighet att vara lite självständig. Redan då kördes de flesta barn i vagn mest hela tiden. Enklast så. För att inte tala om nu....
Alltså hindrade inte Matte sina knytt, när de nu ville undersöka bäckens omedelbara närområde. De fick gå precis så nära de ville. Vilket innebar att Saivi traskade fram och tillbaka på brädan, som fungerade som landgång från gräsmattan över till bryggan när Modji var nyopererad. Hon fick inte hoppa. Manni och Aili stod på bäckbrinken och lutade sig över. Allt längre och längre. Ner mot vattnet. Så plumsade Manni i. Hela han ner i vattnet. Intet annat var att vänta och han blev en erfarenhet rikare. Utan koppel hade han inte fått möjligheten att utforska sina gränser. Utan koppel hade Matte behövt "göra en grej" av vinterbadet och själv stappla ner i bäcken för hämtning. Nu fick grabben kravla sig upp själv med viss assistans och mothåll i kopplet. Inget ömkande från Matte. Hans mamma och mormor hörde den pipande lilla killen och skyndade till undsättning. Slickade och slickade från varsin sida och Manni stod trygg mellen de livserfarna tikarna.
Brorsans vinterbad avskräckte inte Aili. Som fortsatte det närgångna undersökandet av det strömmande vattnet, som även porlade över stenar och åstadkom ett intressant ljud. Men som den klätterapa hon är satsade hon lite längre. Hon siktade mot bryggan där Saivi stod och tittade på syskonens förehavanden. Så tog Aili sats och hoppade rakt ut! Som tur var så blev det inte kopplets längd som begränsade henne, så att hon inte nådde fram. Hon nådde bara inte ända över till bryggan. Så även Aili plumsade rakt ner i bäcken och hela kroppen kom under vattnet. Precis som för Manni. Även Aili kravlade sig uppför den branta kanten nästan helt själv. Men lite draghjälp i kopplet behövdes trots allt. Nu tyckte nog Modji att det kunde räcka! Hon tog pliktskyldigast hand om Manni och lät sin mor ta hand om Aili.
Klicka för större bild.
Saivi som sett syskonen hamna i vattnet precis framför sina tassar, var en klok tjej som lärde av andras misstag. Hon tvärvägrade att gå tillbaka öven den ishala brädan. Matte stod där med två kopplade knytt på den ena sidan bäcken och ett kopplat knytt på den andra sidan. Löste det genom att gå över brädan själv och lyfta tillbaka Saivi så att de tre syskonen hamnade på samma sida. Det var på håret att koppellängden räckte för denna manöver.
Därefter blev det promenad upp på glasverandan och handduk fram. Sedan spring och bus på verandan, för att få upp värmen i Manni och Aili och därefter in i brasvärmen.
Fortfarande ingen storm. Vare sig med eller utan regn. Husse tog en långpromenad med Modji och Násti som vanligt den sista tiden. När Matte måste lägga allt mer tid på knytten. Att valpar blir kvar hos uppfödaren efter åttaveckorsdagen spelar ju ingen roll. Förutsatt att uppfödaren då gör det där som valparnas nya mattar och hussar skulle göra, för att ta tillvara den viktiga och ack så korta präglingsperioden.
Att valpar är kvar hos uppfödaren efter åttaveckorsdagen, utan att få en möjlighet till social och miljöträning samt allmän uppfostran och träning för att bli rumsrena, upplever Matte som förlorad tid. Ailis vardag har nu börjat. En ny vardag, med mer krav. Från förskola till lågstadium. Med henne har en ny vardag också börjat för de två syskon som av praktiska skäl är kvar lite till, innan de flyttar till sina nya hem. I och med att de nu är vaccinerade och allmänt mogna för att flytta.