Lördag.
Efter en dag på vift i en annan verklighet, väntade en del som behövde göras hemma på Matte. Varför Matte värmde upp med att klättra lite för att sätta upp ännu en lampa som bytts ut/flyttats. Viss förnyelse har det blivit i stugan den sista tiden. Luftigare. Lite förnyelse piggar upp. När Matte kollat elanslutningen och allt fungerade, tog hon med sig hundarna ut på långpromenad i området. Nu hade nattens halka hunnit försvinna. Regn på kvällen och sedan minusgrader är ingen bra kombination.
Det visade sig vara rätt många andra hundägare som inväntat lämpligt väglag för promenerande, varför hundmötena blev ganska många. Åter kunde Matte konstatera att Aili blivit vuxen. Det tog några år förvisso, men nu kunde hon sitta fint intill sin mamma Modji när mötande hundar passerade. Utan att kommentera passagen! Det blev en stunds snack med Boerboelmatten, som nu även hade en Kungspudelvalp i sin flock. Boerboelhanen är en lugn och sympatisk kille med en röst som kommer från avgrunden, när han ibland larmar om förbipasserande på vägen nedanför sitt revir. Efter detta möte dök de små lurviga trasselsuddarna upp framåt vägen. Även nu satt de båda Lapska fint vid vägkanten och lät hundarna passerade utan kommentarer. Hundar som de Lapska under åren haft svårt för att inte kommentera. Svårlästa hundar utan öron och ögon och inte stor skillnad på fram och bak. Ogillade av samtliga Lapska i flocken under åren. Nya hundar, men samma ras, sedan Nástis var ung. Hon avskydde dem. Ytterligare några hundar kom i Lapskparets väg i korsningar, vilket noterades utan kommentarer.
I Mattes skalle malde fredagens intryck från besöket i Rinkeby. En plats som Matte och Husse nog aldrig hade besökt, om det inte varit för möjligheten att få den tredje covidsprutan. En mansvärld. Inga kvinnor och inga barn på gatorna. Var fanns de barnlediga mammorna? De enda barn Matte såg under vistelsen var barnet som besökte restaurangen med sin pappa och barnet som hämtats i skolan av sin pappa. Ingen var ute och barnvagnspromenerade. Ingen var ute och hundpromenerade. Unga män. I flock. Det bestående minnet. Det kändes inte längre så ofattbart att gäng med unga män ibland har stängt av vägar för alla boende - för att förhindra andra gäng med unga män att ta sig till vissa kvarter här. Så totalt skilda världar. Matte var förberedd men ändå är det svårt att släppa tanken på alla kvinnor och barn som var osynliga utomhus. Även i bostadskvarteren runt skolan och det lilla skogsområdet bredvid. Alla lägenheter och balkonger med kompakt fördragna gardiner. Matte kände sig verkligen som den "naiva kusinen från landet" här. Vilket hon ju de facto var. Det hon bara läst om upplevdes på plats. Är det över huvud taget möjligt att sammanfoga dessa olika vardagar för acceptans och förståelse. Samexistens utan misstro och misstänksamhet. Åt och från båda håll.
Mattes vardagspromenad med sina hundar ledde hemåt. Framför på vägen dök ett hundekipage upp i aningen långsammare tempo. Matte och de två Lapska knappade in och var till slut ikapp. Den upphunna Storpudeln med kompis i Lapskstorlek gick baklänges. Föraren drog sig åt sidan och Matte passerade med Aili och Modji på andra sidan vägen. Då ville någon av de upphunna hundarna ha närmare kontakt och Aili var beredd. Inte ett ljud yttrades. Aili kastade sig åt sidan och fortsatte sedan rakt fram under tystnad. Men kunde inte hålla sig och kommenterade med ett skall över axeln vad hon tyckte om påhoppet. Matte upplevde inte någon arg hund någonstans. Bara lite olika sätt att passera varandra. Det visade sig vara en hundvakt som var förare och viss osäkerhet fanns i båda ändar av kopplet. Lapsktanterna skötte sig med den äran.
Vid hemkomsten fick hundarna varsina hundtugg och Matte tog fram stegen. Det var inte Olle som skulle motas i grind, snarare råbocken som skulle hinras från att halka/hoppa ner i Lapskreviret från bergsbranten bakom huset. En alltför orädd och våghalsig ung råbock införlivade Lapskreviret i sitt revir de två senaste vintrarna. Ner kommer man alltid! Inte upp. Han blev förtjust i murgrönan som kättrade på det lodräta berget och lutade sig för långt ut och ner och halkade. Började sedan hoppa avsiktligt. Nu klättrade Matte och fäste ett tunt rep på tidigare nerstuckna långa armeringsjärn i marken nedanför berget. Ett tappert försök att i alla fall försvåra för inkräktaren. Som i viss mån deformerade en nyplanterad thuja i trädgården. En granne utfodrar rådjuren vintertid, så Matte ser ingen som helst anledning för något enda rådjur att hoppa ner för att sedan krascha staketet i sina försök att lämna Lapskreviret.
Någorlunda nöjd klättrade Matte ner från stegen och gick in för att fixa käk till sin flock. Husse hade återvänt från Friskis och Svettis, som varit väldigt öde denna lördag.