Torsdag.
Matte hade lyckats boka in en tid för att förnya sitt pass på nätet. Matte skall ut och resa med sina båda söner i sommar, som "förr" när de var små och Matte ville ge dem en god uppväxt och uppfostran och ville lära dem om världen. Att alla inte lever och äter som i Sverige till exempel. Ett resande med buss genom Europa. Genom så många länder som möjligt. Buss till London och buss till Moskva under Sovjettiden med Gorbatjov. De reser numera mycket, men det gör inte deras gamla morsa längre. Självvalt med två hundar i flocken. Nu skall dock en resa bli av! Matte vill hälsa på en gammal vän, inte besökt på fyrtio år och Matte vill resa runt i Wales samtidigt. Sönerna och Matte delar intressen och diverse aktiviteter planeras in, såsom en ridtur.
På torsdagen var det dags att besöka polisstationen i Täby för denna passförnyelse. Det började inget vidare. Matte skulle lämna fingeravtryck, kommen utifrån med en kylslagen promenad från parkeringshus till polisstation. Det ville sig inte med fingeravtrycken. Mattes pekfingrar sprittvättades och inte blev det bättre. Varför den tålmodiga kvinnan bakom disken testade samtliga fingrar på Matte, inklusive tummen. Bara för att konstatera att hon inte fick något fingeravtryck bra nog att använda för identifiering. Så hon började om med pekfingrarna. Som kanske blivit aningen varmare. Matte har samma problem när hon skall öppna sin mobil ibland. Det går inte. Pekfingret finns liksom inte. Matte lämnade fingeravtryck av sekunda kvalitet och så fick det blir i slutändan. Det var det bästa som kunde presteras och Matte skämdes liksom lite för dålig prestation och skruttiga fingeravtryck....
Så skulle längden in i passet och vis av chocken vid den förra passansökningen, då ryggen satt sig med fyra centimeter sedan skoltiden, mätte Matte om sig. För säkerhets skull så att något stämde om inte fingeravtrycken gjorde det. Matte hade nu krympt ytterligare en centimeter och känner inte igen sig själv genom att ha blivit fem centimeter kortare sedan maxlängden. Det slutar väl med att axlarna hamnar nere på höfterna! Vart allt däremellan tar vägen vill Matte nog inte veta känns det som.
Så skulle Matte signera på en skärm med fördröjning och med ett långt namn blev det oigenkännliga kråkfötter som resultat. Igen och igen skrev Matte sin namnteckning och till slut hade hon presterat något som liknade en namnteckning hon sett tidigare. Sist men inte minst skulle apparaten fota Matte. Som nu lyckades hålla hakan för högt gång efter gång... Nya bilder måste tas. Det var väl ren självbevarelsedrift att lyfta på hakan! Så att dubbelhakor slätades ut och ryggen sträcktes och Matte inte försvann under disken. Till slut var den passfotoapparatstyrande kvinnan nöjd. Visade Matte och frågade Matte om hon godkände resultatet. Den kvinna som var fotad hade Matte aldrig tidigare sett!? Matte hade kammat ner luggen och snyggat till håret innan avfärd hemifrån. Kvinnan på bilden hade ingen lugg alls. Håret var bakåtstruket. När Matte lämnade hemmet såg hon ut som vanligt tyckte hon och var nöjd med att se ut som vanligt och till och med med lite färg på kinderna av solen. Kvinnan på fotot hade inte bara bakåtstruket hår, det satt liksom påsar där Matte brukar ha sina kinder. De hade ramlat ner på vägen hemifrån! Håret hade försvunnit! Fotot togs om och till sin fasa möttes Matte av samma 150-åriga kvinna på fotot. Ihoprasad och ihopskrynklad och trött stirrande med ihopfallande ögonlock. Det var inte kul. Ok, vinden på väg från bilen till polisen hade strukit bak luggen till hälften såg Matte sedan i en spegel i en butik i centrum. Men kinderna och de djupa fårorna där de suttit? Hur kunde de försvinna mellan hemmet och polisstationen? För att haman där de tidigare varit på väg till spegeln i butiken? I övrigt kände Matte igen sig själv märkligt nog. Husse kände också igen Matte. Även hans jobbarkompis som dök upp vid streetfoodlunchen intagen på en för låg, hård och kantig bänk för två panschisar med ihoptryckta ryggar och beniga rumpor. Husse tröstade med att inte många skulle behöva se passfotot.
Vid hemkomsten kände hundarna igen Matte trots att hon krympt och kinderna hängt ner sig. Så Mattes passfoto speglar nog verkligheten dessvärre. Förnekelse kallas det....
