Torsdag.
Aili löpte för elva månader sedan och börjar visa tecken på att ett löp kan vara på gång. Träningskompisen, den unga Jaktlabbetiken, har just börjat löpa. Detta intresserade Dima väldigt mycket när de möttes i onsdags. Han är kastrerad, men märker naturligtvis när något intressant händer. Han blev könsmogen tidigt och stressades väldigt av hormonstormarna där han bodde i lägenhet och var omgiven av hundar runt om. En medicinsk kastrering tog udden av känslosvallet och hormonstormarna och efter några månader fattades beslutet i höstas av hans ägare att han skulle kastreras för gott, för själslig ro och dämpning av ett konstant stresspåslag. Det fick önskad effekt vad gällde hormonstressen, men när en tik nära inpå löper går det ju inte spårlöst förbi.
Efter mötet med löptiken på onsdagskvällen blev Dima mer intresserad av Ailis bakparti. Vilket hon inte uppskattade. Hon löper inte men kan vara på gång. När Matte traskade iväg med sina hundar mitt på dagen blev det lite mycket. En bil passerade tätt inpå, en hanhund hade just passerat innan Dima och Aili kom ut på vägen. En hund dök upp längre bort på vägen. Dima körde upp nosen i Ailis bakdel vilket hon inte gillade. Dima återföll i beteendet som gradvis jobbas bort - han vände sig om och tog en lufttur i kopplet i ett jättehopp rakt mot Matte, med kraschlandning över Aili. Något han gör när känslorna svallar över. Stress. Som en överslagshandling, när det blir lite mycket och han sitter fast i ett koppel.
Aili blev fly förbannad och flög på Dima som duckade och inte ville bli inblandad. Vilket han blev i allra högsta grad när Aili förvandlade dem båda till en dubbelkassler invirad i två rätt korta koppel. Matte röt så himlen ramlade ner och Aili bröt och Dima rätade ut sig och Matte redde ut koppelkasslern. Där på den med nysnö täckta isgatan. Ännu stående på fötterna med huvudet upp och fötterna ner. Stående rätt stadigt med snökedjor med hakar på skorna och Dima i för ändamålet lämpligt halsband. Matte har inga problem med att tackla den stundtals lättflygande grabbhalvan. Oftast ser man det komma. Av säkerhetsskäl och i uppfostrande syfte plockade Matte fram en sparad kedja, när vägarna täcktes av isgata. En dålig vana måste brytas, innan Dima blir mattelös på grund av brutna ben och armar. Omkullryckt i ett tokfnattsprång av en yster tonåring.
Ordningen hann återställas i tid, innan den mötande hunden med förare nådde fram . Matte hade dragit sig in i en infart och höll Aili mycket kort. Hon var fortfarande sur och tendenser fanns till skällande. Vilket Matte inte tillät. Dima uppskattade att en tredje hund kom in på scenen och ville gärna hälsa men kände trycket från Matte och kunde stå stadigt intill Matte i långt koppel och bara titta. Ordning och reda till slut. Den mötande hunden tittade inte på de två parkerade hundarna, ett stycke bort från vägen.
Detta skedde alldeles i början av promenaden. Strax bortom det egna reviret. Resten av den timslånga promenaden höll sig båda hundarna i skinnet och på marken. Under tystnad. Mattes markering hade haft effekt. Åsikter får man ha även som hund! Aili måste få säga till och värna om sin integritet och sin egen rumpa. Grabbhalvor måste lära sig att respektera ett nej! Båda måste respektera den som håller i snörena och förser dem med mat. Inga slagsmål i flocken! Dima svarar inte emot och Aili bryter när Matte ryter till. Aili måste få säga ifrån - men övervåld accepteras inte. Tydliga regler underlättar. Unga hanhundar mår många gånger bra av att fostras av äldre tikar. Trygghet på många sätt. Det är en trygghet att få lära sig vad som gäller.