Lördag.
Enligt väderprognosen skulle solen ha vänligheten att visa sig under dagen. En liten stund. Kanske. Eventuellt. Förhoppningsvis. Mattes planering av dagen gick ut på att det skulle stämma.
Mitt på dagen var Matte redo att ta en promenad med hundarna i området. Inte fullt så lång som under fredagen. Det kändes lite stelt i ett artrosknä och Aili var lite seg på morgonen. Men hur det nu var så traskade Matte på. Lite morgonstelhet och seghet behöver gås bort. Farten kom av sig själv. Det är lättare att gå fort än långsamt. Det ena steget ger det andra sedan Matte var liten och var ute med far sin. Nya höfter fick Matte att bli som ny. Kan man inte gå och kan man inte sova på grund av smärta blir man gammal fort. Nu är Matte yngre än för tio år sedan när den första höften byttes, vilket känns bra så klart och ålder "är bara en siffra". Eller? Åren rasar iväg och det hade varit skönt att slippa känna sig urgammal och utsliten för tio år sedan. Den där siffran stämmer inte med hur Matte känner sig nu, när hon kan gå normalt och sover som en stock på nätterna. Två bytta höfter gjorde underverk med en sliten kropp. Det skriver Matte för att ge hopp åt andra.
Nu gick Matte av bara farten. Gata upp och gata ner och den senaste tidens återkommande uppgifter om hundar som inte hålls kopplade och instängda på tomter förefaller ha påverkat hundägare i området. Matte möter inte så många längre. Frågan är om det är så mycket bättre annorstädes. Trenden med fler okunniga hundägare har nog sin början under pandemin, när en hund var lösningen på ensamhetskänslan för den som jobbade hemma och saknade arbetskamrater.
Det var friskt! Tre råa minusgrader. Lägsta hittills dagtid. Minusgrader norröver är torrare och behagligare. Nu hade Matte fått hem sin fina sjal och reflexmössan från Storstålka och de värmde gott på promenaden! Vägarna låg torra och halkrisken var obefintlig. Matte har fått upp farten numera och för att hålla sig gående i en timme måste hon gå en längre runda med hundarna. Solen hann skymta innan Matte och hundarna hade hunnit hem!
Nu var det fart på hundarna! Den så länge vattensjuka gräsmattan var hårdfrusen! Vid hemkomsten var de uppvärmda och uppiggade och Ailis morgonseghet var som bortblåst! Mattes stela knä hade glömt stelheten. Matte satte igång en fotbollsmatch och både Dima och Aili hängde på. Det spratt i benen på tanterna och Dima var sjövild och rusade runt och hoppade över bäcken gång efter gång. Full rulle i reviret!
Matte fick en idé när leken lugnat ner sig. Hon kände sig fin i sin sjal och nya mössa och Aili är fullpälsad och vacker. Selfie är ett tämligen okänt begrepp i Mattes värld. Hon gillar att fota - men inte att bli fotad. Man skall inte framhäva sig.... Men kanske.... Man skall ju hänga med sin tid.
Matte hittade en bra bakgrund på husets baksida och fick med sig Aili. Som var måttligt road. Hon ville in nu. Efter snart två timmars utomhusvistelse. Det var inte helt enkelt att få med båda tanterna på samma bild. Det var hart när omöjligt att få Aili att titta åt samma håll som Matte. Matte såg inte klok ut för det mesta när hon sammanbitet fokuserade på att få till ett foto med både sig själv och Aili i presentabelt skick. Aili ville inte men satt kvar av lojalitet till sin selfietränande Matte. Som gärna bjuder på ett skratt.
